”Slopa reduktionsplikten, annars fäller vi regeringen.” Det hotade Sverigedemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Oscar Sjöstedt i förra veckan.
– Det kommer komma en förändring som är ganska markant och substantiell till årsskiftet. Det kan vi vara 99,9 procent säkra på, annars har vi regeringskris, sa Sjöstedt till TV4.
Han hänvisar till att det i Tidöavtalet mellan regeringspartierna och SD står överenskommet att reduktionsplikten ska ”sänkas till EU:s miniminivå”.
– Objektivt faktum är att det finns ingen sådan nivå. Vår tolkning är därför att den nivån är noll procent.
Objektivt faktum är även att resten av regeringsunderlaget inte håller med och har egna nivåer de framhåller som önskvärda för reduceringsplikten, alltså hur mycket biodrivmedel som måste blandas in i bränsle.
Ett lika objektivt faktum är dock att regeringen inte kan fortsätta regera utan Sverigedemokraternas stöd. SD är ju precis som Sjöstedt säger i TV4-intervjun, ”största parti i det här underlaget”.
Det är möjligen första gången denna mandatperiod det på riktigt blir skarpt läge i att komma överens om tidsplanen för allt partierna kommit överens om i Tidöavtalet, men det lär inte vara det sista.
Detta utspel var dock verkligen hopplöst förutsägbart – och hade regeringen inte behövt lägga så mycket energi på att hantera kris efter kris efter kris, hade man kunnat tänka sig att nån sett det i tid. Det har rullats ut en rad regeringspolitik med tydliga eftergifter till SD, men det har mest varit rena symbolfrågor, ”allmänt skärpta krav på invandrare”. Inget som gett SD-väljarna mer pengar på fickan, och det går inte att betala med allmänt främlingsförakt i mataffären.
SD-väljarna har redan tvingats svälja det stora vallöftesbrottet om kraftiga prissänkningar på diesel och bensin som SD trummade ut i valrörelsen, och utan annat ekonomiskt stöd i dessa kristider är det inte så konstigt att partistrategerna oroas. Hur mycket tålamod har partiets väljarbas?
Rätt mycket ändå. För trots att partiet inte lyckats leva upp till löftet om drastiskt sänkt skatt på drivmedel, har protesterna uteblivit. Det avslöjar en fascinerande lojalitet från väljarna. Inte verkar de heller ha blivit speciellt upprörda när just Oscar Sjöstedt i februari erkände att partiet då slängt hela det tidigare löftet på skräphögen. Att vad som fanns kvar reduktionsplikten som man fortfarande vill slopa.
Men SD-väljarna sa … ingenting. Inget raseri, inget gap om hur partiet svikit. Men när Oscar Sjöstedt betonar att SD är största partiet i regeringsunderlaget, så har han ju sett precis samma opinionsmätningar som alla andra. Opinionsmätningar där stödet både för regeringen och SD sjunker. Opinionsmätningar där SD inte längre är störst till höger.
Och då går SD omedelbart i opposition, och attackerar regeringen. Så förutsägbart.