William, 27: ”Världen ser väldigt konstigt på en när man inte utgår från normen”

William Breiwald var mobbad under uppväxten, har känt sig utanför samhället och det psykiska måendet har sviktat. För några år sedan lockades han med till gymmet, något som blev en vändpunkt i livet.

– Jag är lite rädd för hur mitt mående skulle sett ut idag om jag inte hade hittat till träningen, säger William Breiwald som idag är 27 år.

Han är öppen med sina svårigheter och har inga problem att dela med sig av hur hans bakgrund varit, var han är idag och hur han ser på framtiden.

– Världen ser väldigt konstigt på en när man inte utgår från normen, säger William.

Redan i tidiga skolåldern stötte han på mobbing och utfrysning, något som pågick hela vägen till studenten.

– Det kan jag väl säga, jag har inte haft världens bästa ungdom. En dag kom min kära mor och la fram en liten lista till mig. Hon frågade om jag kände igen mig i det som stod, fortsätter han.

I punkterna på listan beskrevs de svårigheter man kan uppleva med diagnos. Igenkännandet gjorde att de ansökte om en utredning.

– Jag var 18 år när jag fick veta att jag har en högfungerande autism, säger William.

Behövde hjälp

Tiden innan beskriver han ironiskt som ”ett jävla äventyr”. Att få sin diagnos gav svar på många frågor han hade om sig själv och en av dessa var varför vissa saker var svårt att hålla ordning på medan andra flöt på utan problem.

– Jag har bra ordning, men på väldigt specifika saker. Och mitt hem råkar vara en av de saker jag är väldigt dålig på att ha egen koll på. Då insåg vi att jag behövde hjälp och ansökte hos kommunen om att få boendestöd.

Var du hemmasittare också?

– Ja, gud ja.. Det kommer låta väldigt konstigt, men jag hatade att gå ut. Jag gillade inte omvärlden så jättemycket, svarar William snabbt.

Det var också genom boendestödjarna som han blev peppad att gå med i den hälsogrupp som hade cirkelpass på gymmet Aero en gång i veckan. Och att träna visade sig komma att betyda så mycket mer än att öka kondition och styrka.

– Det kom en dag när vi hade kört ett onsdagspass när jag sa ”morsan, jag vill ha mer träning”.

Han skaffade sitt träningskort och började vara med på andra pass, främst de som tränaren Jonas Eriksson Hahne från Hälsogruppen hade hand om.

– Han har betytt mycket och fått mig att känna mig väldigt välkommen när jag kom dit på de första passen utanför Hälsogruppen.

Gjort skillnad

Numera tränar William fyra pass i veckan och även om han tycker att det är lite ”läskigt” att vara med på pass där han inte riktigt känner folk så är han trygg med coacherna, som numera även innefattar gymmets ägare Jan Edström.

Och han har märkt att träningen gjort mycket för hans mående.

– Jag känner att det har blivit en skillnad och folk som känner mig säger att det har ändrats. Och då pratar vi inte bara om det fysiska utan att det psykiska måendet har gått upp, säger han och fortsätter:

– Det är lite svårt att peka på exakt, men det känns som om jag har mer energi. Jag har mer respekt för mig själv när jag sett att jag klarat av det här och det känns gött att kunna göra saker utan att känna sig helt slutkörd i vardagen.

Det bättre måendet har också gjort att han idag arbetstränar på ett mindre företag och han kan också se fler kopplingar till träningen.

– Utan den skulle jag nog inte ens vara igång och arbetsträna idag, då hade jag nog fortfarande varit nere i den här depressionsspiralen. Och firman jag är på ligger på ett sådant ställe att jag inte kan ta buss dit och att gå är för långt, säger han och fortsätter:

– Jag tror att utan träningen hade jag nog tvingats tacka nej, men nu kan jag cykla till jobbet. Det är inte världens grej längre.

Han hoppas att i framtiden kunna hitta ett arbete som är anpassat för honom och att det känns bra att ha arbetsträningen nu för att se vad som fungerar, men också att få vara i ett sammanhang.

– Det känns engagerande att vara med att göra saker. Det är ändå rätt så gött att jobba. Att sitta hemma har sin charm, men så kul är det inte, säger William.

Rollspel

På fritiden, när han inte är på gymmet, ägnar han en hel del tid till sitt specialintresse dataspel och rollspel, så kallade live.

– Jag gillar att klassificera mig som en gigantisk nörd och det är väl det jag varit genom hela mitt liv. Jag gillar att spela dataspel, Dungeons and dragons och levande rollspel. Det sista var också en av grejerna som taggade mig på att träna mer.

De live som William gillar att vara med på handlar inte om medeltiden utan om efter apokalypsen, som exempel nämner han Blodsband reloaded, BBR.

– Jag har en stor kamerarigg som jag byggt. Det är väldigt tung att bära runt på. Förra året orkade jag i 1,5 timme. Målet för mig är att orka mer och vara mer aktiv. Tidigare har jag tvingats sätta mig ner under livespel för att vila. För mig handlar inte träningen om att jaga kalorier, men jag vill ha koll på mitt midjemått och jag har mitt mål.

Idag är det så mycket som vänt till det positivare och en hel del kan William koppla till träningen, därför ser han till att hålla igång även i svackor.

– Den jobbiga biten med depression är att den kommer och går lite, men jag ser ändå att jag mår mycket bättre när jag tränar. Därför tvingar jag iväg mig, även om jag är låg. Däremot kan jag säga att jag inte mår så bra just den dagen och att man får ta det lite lugnt med mig, säger han.

Även om han vet det så måste han ibland påminna sig själv om vilken resa och utveckling han gjort senaste åren.

– Det är hur skönt som helst. Man glömmer väldigt ofta att titta tillbaka och se var man började och var man är idag, avslutar William.

Läs också: