Göran Greider tar vildmarkspoeten Dan Andersson till storstan – och bjuder både på ett nytt perspektiv på författaren och hans allra sista ord.
– Det är en bortglömd del av honom, säger Göran Greider och lyfter fram Stockholmspoeten Dan Andersson.
I boken ”Dan Anderssons Stockholm - en stadsvandring” ger Göran Greider och hans medförfattare Nils Holmdahl en rejäl knuff mot den vanliga bilden av Dan Andersson som Finnmarkens och vildmarkens uttolkare.
– Det är första gången någon tagit upp mer konsekvent att han hade så starka band med Stockholm, och även Göteborg faktiskt, säger Göran Greider.
Inget slumpbesök
Att Dan Andersson dog på ett hotellrum i Stockholm är vida omskrivet, men betydligt mer sällan nämns att Dan Andersson var en ofta sedd gäst i huvudstaden, inte minst i Klarakvarteren.
– Det är en bortglömd del av honom. Från 1910 till 1920 var han väldigt ofta i Stockholm och träffade andra författare och journalister och drömde om ett urbant storstadsliv där, berättar Göran Greider och tillägger att det går att se detta i en del av det som Dan Andersson skrev.
– I hans dikter finns det inte med nästan alls, men i romanerna där syns det väldigt tydligt att han hade de här känningarna i Stockholm, men det där har liksom aldrig riktigt lyfts fram.
Kan det bero på att vi inte riktigt vill se honom som stadsmänniska?
– Ja, det tror jag faktiskt. Jag tror det är så. Han har blivit definierad som finnmarkens poet och det är ju inte fel, det är han ju verkligen, men alla vill ha honom där.
”Så vilda som möjligt”
i boken visar Greider och Holmdahl att den bilden av Dan Andersson sattes redan under hans livstid. Han kunde ”i brev och berättelser raljera över den där exotismen när han till exempel återgav kommentarer av redaktörer som insisterade på att han skulle klä sig rätt vid fotograferingen och ville ha vildmarksdikter, ”gärna så vilda som möjligt””, skriver de.
– Man har velat ha bilden av Dan Andersson som finnmarkspoet och ingenting annat, säger Göran Greider.
Förmodligen är det så att han skrev några av sina bästa dikter om finnmarken när han hade lämnat den eller precis hade återvänt till den.
Hur mycket av staden och hur mycket av det vilda som egentligen fyllde honom som författare går att diskutera.
En inre tvekamp
– Han var pendlaren i svensk litteratur, mycket mer än man har trott. Han hade en längtan. Det är den där tvekampen: när han var i Stockholm började han ofta längta till finnmarken och tvärtom. Förmodligen är det så att han skrev några av sina bästa dikter om finnmarken när han hade lämnat den eller precis hade återvänt till den.
Kanske var det längtan som utlöste skrivandet, funderar Göran Greider.
– Han blev en bättre finnmarkspoet just genom att han hade de här ständiga besöken i storstaden.
Men är det inte lite otaktiskt att ge bort Dan Andersson till stockholmarna?
– Det tycker jag inte vi gör. Inte alls! Det här är en fördjupad bild av poeten som jag tror leder till att intresset bibehålls och ökar. Han blir inte mindre finnmarkspoet för att han skrev en del av de här sakerna i Stockholm. Jag tycker snarare att det visar att både det urbana och det lantliga behövs. Sen är det ju i och för sig en otrolig fixering vid storstäder i allmänhet som är helt vansinnig, men jag tror att boken berikar synen på Dan Andersson och litteraturen, att man ser att han rörde sig fram och tillbaka.
Pendelrörelse
Göran Greider är själv van att röra sig i samma pendelrörelse. Han sitter på tåget när vi pratar, på väg från Årsta till Borlänge.
– Vi är bosatta i Dala-Floda och i Årsta, säger han.
Var hade Dan Andersson bott om han levt idag?
– Det är en bra fråga. Jag tror att han hade bott omväxlande någonstans i Stockholm och i Dalarna. Han hade blivit hängande mitt emellan tror jag.
Och vem hade han varit om han levt idag?
– Jag tror att han varit rocksångare av nåt slag, typ Joakim Thåström eller Ulf Lundell. Han var ju väldigt musikalisk och var en ganska bra musikant, ingen stjärna men ganska bra på gitarr och fiol och skrev ett antal melodier som har överlevt, Till min syster, till exempel.
Hur hans stora intresse för narkotika tett sig i modern tid är en öppen fråga.
– Han hade väldigt romantisk syn på opium och amfetamin och alla möjliga droger, berättar Göran Greider.
”Bara att knalla på”
Han och Nils Holmdahl har tidigare arrangerat guidade vandringar i Dan Anderssons Stockholm som väckt stort intresse. Nu kan den som vill guida sig själv; i boken finns en karta med gatuadresser och sedan följer kapitel fyllda av bilder och berättelser, sorterade efter adress.
– Det är bara att knalla på! När man kliver in i en trappuppgång i ett gammalt hus i Stockholm får man nästan alltid en historia.
En av dem handlar om ateljén på Styckjunkargatan, Dan Anderssons ankarplats i staden 1915-16. Där levde han bohemliv med sina konstnärsvänner och den kreativa historien på adressen visar sig ha fortsatt. Filmarna Renck och Åkerlund höll till där på 90-talet.
– I den trappuppgången har Madonna varit, U2 har varit där och Frank Andersson har bott där. Gamla hus bär på historia, konstaterar Göran Greider.
Blev en ikon
Vid tillkomsten av boken har han och Nils Holmdahl gjort sitt bästa för att sålla bland berättelserna. Redan i sin livstid var Dan Andersson omgärdad av rykten och halvsanningar.
– För många författare blev han en ikon. Och det blev mycket historier och hälften var osanna... I boken har vi mest tagit med det vi är säkra på!
De följer sin poet tätt i spåren. Här finns plats för glada berättelser, men självklart får också Bryggaregatan 5, där Hotell Hellman låg, ett besök. Där tillbringade Dan Andersson det som skulle bli hans sista natt, bara 32 år gammal.
– Många tror fortfarande att han begick självmord. Jag stöter ofta på folk som tror det, säger Göran Greider.
Avslöjar poetens sista ord
Istället var det gift mot vägglöss som inte vädrats ut, som dödligt förgiftade poeten och ytterligare en hotellgäst.
I polisrapporten upptäckte författarna inte bara förhör med hotellpersonal och desinfektionsföretag och anteckningar om hur rummet såg ut. Där fanns också Dan Anderssons sista ord.
– Det är nog ingen som sett det förut. Det är som att samla trästickor från Jesu kors, det kan bli en hel brädgård, men det där var lite intressant, säger Göran Greider.
Och vad står det då? Jo, under rubriken ”Spottlådorna” har Dan Andersson på ett blad utrivet ur ett anteckningsblock skrivit: ”Historier revolven som klickade”.
– Det låter som ett drama, men det var det sista han rafsade ner innan han gick och lade sig och aldrig vaknade mer, säger Göran Greider och gissar att detta var ett uppslag till en novell.
Men, som han konstaterar i boken: ”Nog låter det ödesmättat.”