Det är minus 10 grader ute nu på morgonen och det är lätt att avfärda den globala uppvärmningen som nonsens och påhitt av någon illvillig grupp av människor som föder oss med falska fakta.
Dessa konspiratörer gör det med en outgrundlig men definitivt illasinnad baktanke som vi inte riktigt förstår, men vi vet att den är illasinnad för den hotar våra flygresor till Thailand, vår dieselkombi, och vår grillade flintastek.
Naturligtvis är vi alla miljövänner, fattas bara annat, men liksom man i Manchester på 1800-talet var för frihet för Brittiska slavar i deras kolonier, så försvarade man samtidigt de amerikanska sydstaternas slavägare för de levererade den för Manchester så livsviktiga bomullen.
På samma sätt är vi nu för insatser för att rädda vår miljö, men bara om de sker i China eller Indien, länder som hamnar på listan över stora utsläppare i kraft av just deras storlek, medan vi i Sverige inte behöver göra något ”för vi är ju så små”. Då kan bekvämt bortse från det faktum att vi släpper ut 2,5 ggr mer koldioxid per person än man gör i Indien t ex, och ligger bara marginellt under medelutsläpp per person i hela världen. Och viktigast av allt, då drabbas ju inte Thailandresorna!
I filmen Don’t look up så får vi se hur en fiktiv framtida president övertygar sig själv och sina väljare att innovativ teknologi som aldrig utprovats kommer att rädda planeten från att sprängas av en antågande asteroid, trots att all etablerad vetenskap varnar för att det kommer att misslyckas, och det gör det. För trots att vi kan leva på hoppet att koldioxidinfångning och nya typer av kärnkraft en gång i framtiden kan lösa miljöproblemen så kommer det, precis som i filmen, att då vara för sent.
Det är det man påminns om när miljöminister Pourmokhtari står i TV och insisterar att även om regeringens eget miljöpolitiska råd säger att vi går åt fel så kommer vi ändå att nå målet. Likt ett barn håller för öronen när det hör obehagliga nyheter så låtsas Pourmokhtari att asteroiden inte är på väg, och om den nu skulle vara det kommer vi mirakulöst nog att inte träffas.
Det påminner också om när samtliga lokala partier tar ställning emot en lokal vindkraftspark för att rädda sina röster i nästa val, trots att alla egentligen redan då visste, vilket IPCC formligen skrek från hustaken häromdagen, att alla måste göra allt, NU, annars så går det åt pipan, precis som i filmen.
Men vem bryr sig om det en kall vårvinterdag när man kan planera nästa Thailandstripp.
U.P.