I fredags skrevs nya avtal inom industrin under och ett nytt ”märke” för resten av avtalsrörelsen sattes. 7,4 procent på två år.
I söndags följde handeln efter med ett liknande avtal, med en extra höjning av minimilönerna och ett förstärkt skydd mot hyvling av arbetstid.
På måndagseftermiddagen kom avtalet för hotell- och restaurang efter. År ett blir det en minimilönesatsning och år två en låglönesatsning.
4,1 procent i år är betydligt mer än vanligt – men också betydligt mindre än inflationen som ligger på över den dubbla. I ett svep har ett helt decenniums reallöneökningar ätits upp. Mer pengar i plånboken, men även högre kostnader för boende, mat, kläder.
Parterna på arbetsmarknaden har enats, den svenska modellen i sitt esse, och parterna fortsätter enas – för räkna med att det kommande vecka kommer att rulla på snabbt.
Och från högern kommer nu protesterna om att det blev för mycket. Inte från höjdarna förstås, de fattar bättre än att politiskt recensera utfallet i en avtalsrörelse öppet.
Men i alla fall en moderat politiskt sakkunnig på justitiedepartementet kan ändå inte motstå, utan rasar mot just handelsavtalet och menar att speciellt höjningen av minimilönerna är problematisk. ”Världens högsta ingångslöner blir nu ännu högre”, twittrar denne moderat. ”Ska fler kunna ta sig in på arbetsmarknaden, särskilt en som är ny i Sverige, kan det här racet inte fortsätta.”
Det är ett intressant politiskt utspel i vad som kan vara den känsligaste avtalsrörelsen på flera decennier. En där facken dragit på sig kritik från medlemmarna för att inte ha krävt bättre inflationskompensation och en där arbetsgivarsidan inte kan låta bli att betala ut höga bonusar till chefer samtidigt som de förklarar hur viktigt det är att arbetstagarna behärskar sina krav.
Intressant även för att högern har inte riktigt vågat prata sänkta ingångslöner de senaste åren. De har fokuserat på det där bidragstaket de vill få på plats, så att det ska ”löna sig att jobba”. Det är verkligen den enda strategin: att pressa ner bidragen så att även löner man inte kan leva på ska kännas som en vinst. För parallellt med det vill man ju, även om man inte säger det speciellt högt längre, också sänka de lägsta lönerna.
”Låg lön är bättre än ingen lön”, ”trösklarna in på arbetsmarknaden är för höga”, ”enkla jobb som inte kräver så mycket utbildning måste bli billigare för arbetsgivarna”. Så har det låtit länge. En sänkning av ingångslönerna på 25–30 procent är siffror som slängts fram i olika politiska sammanhang. Vem klarar sig på det?
Ett löneavtal som ger 7,4 procent på två år betyder att tio års reallöneökningar går om intet. Ändå är det uppenbart att det kunde varit värre. Inte minst är det uppenbart att partierna som styr landet just nu önskat att du fått nöja dig med betydligt mindre.