Hon föddes i Degerfors, jobbade redan som tolvåring som simskollärare vid Degernäs, har även gått i sin fars fotspår genom att hon var fotbollstränare, om än en kort tid, på Stora Valla och ihop med andra kända fotbollsspelares döttrar spelade hon också fotboll. Men dansen blev ändå Anna Grips karriär och för den prisades hon nyligen i födelseorten.
Anna Grip mottog nyligen 2022 års kulturpris till Marianne Nielsens minne, som Vänsterpartiet delar ut årligen. Förutom äran och diplom består priset av 5 000 kronor.
Anna är dotter till Tord Grip, som i en fotbollsfrälst ort som Degerfors knappast behöver någon närmare presentation, och Siv Grip, som jobbade som journalist på Karlskoga Tidning.
Anna föddes 1961 och bodde sina fem första år i Degerfors, varefter de flyttade till Stockholm. Senare flyttade de tillbaka till trakten, fast till grannkommunen Karlskoga, där Anna gick i Rävåsskolan och Katrinedalsskolan. Dock hade de sin sommarstuga på Kvarnberg i Degerfors, där de tillbringade somrarna och Anna är i alla sammanhang noga med att betona att hon är från Degerfors.
– Alla vet också vad Degerfors är och jag håller givetvis på Degerfors som fotbollslag, säger Anna Grip.
Sommarstugan flyttade de till permanent just innan hon kom in på Balettakademien och därmed flyttade hon till Stockholm.
Köpte tillbaka huset
– Sen sålde mamma och pappa huset och flyttade runt, men de köpte tillbaka det flera år senare för de älskade det huset. Siv gick bort, men Tord ville inte göra sig av med huset, förrän ganska nyligen då det inte var hållbart längre, säger Anna Grip och fortsätter:
– Vi har dock kvar torpet intill. Min dotter är väldigt fäst vid Degerfors och har varit mycket i Kvarnberg. Så vi är glada att vi har kvar torpet.
– Jag har också haft moster och kusiner med familjer där och mamma var från Degerfors, så Degerfors är viktigt på det viset också.
Anna berättar vidare att hennes moster, Eivor Pettersson, vid 99 års ålder gick bort i samma vecka Anna förärades med Vänsterpartiets kulturpris. Hennes ena kusin gick bort förra året, så nu har hon en kusin kvar i Degerfors.
Ingen fotbollskarriär
Med tanke på hennes fars karriär och platsen hon kommer ifrån, så känns det inte osökt att fråga varför hon inte valde fotbollskarriären.
– Det var nog tur att det inte blev det. Jag spelade fotboll, bland annat med Ralfs (Edström, reds. anm.) syster och med Sippa Tinglöfs dotter. Vi var så många döttrar till gamla spelare så det blev nästan ett helt damlag. Men samtidigt höll jag på med dans, jag började med det när jag var nio, när vi flyttade från Stockholm till Karlskoga för att ha nåt att göra. Det fanns inte kulturskola då, jag gick på Lena Backmans dansskola och när jag var 15 sökte jag till Balettakademien och kom in.
Vi var så många döttrar till gamla spelare så det blev nästan ett helt damlag.
Hon säger att hon inte tror hon var särskilt duktig men att det var nånting de såg som gjorde att de tyckte hon skulle gå där.
– Men sen har jag mestadels undervisat och varit i en del ledningsfunktioner, stått vid sidan av en koreograf och även varit koreografassistent, ungefär som min far har jag stått som nummer två. Fast jag har trivts så bra med att vara nummer två.
Hon tycker att det också gått som en röd tråd genom livet, det här med att undervisa. Hon var en kort tid fotbollstränare för flickor, hon och Kristina Tinglöf, och hon började som simskollärare vid Degernäs då hon var 12 år. Hon har praoat som lärare i Karlskoga samt undervisade i dans väldigt tidigt.
– Av nån märkligt anledning blev jag konstnärlig ledare för Cullbergbaletten och var där i olika ledningsfunktioner i sju år. Men chefskap är inte för mig riktigt, jag är en usel chef. Som någon sa en containerchef. Men just utbildning står mig väldigt varmt om hjärtat, säger hon.
Hallen i Farsta
Idag jobbar hon med en organisation som hon jobbat väldigt länge med, Ccap som är en ideell förening för produktion och distribution av koreografi under ledning av svensk-italienska Cristina Caprioli.
– Henne har jag jobbat med till och från sen 1981 och hon står mig väldigt nära. Men jag undervisar också mycket på olika utbildningar, som Stockholms konstnärliga högskola, i Köpenhamn regelbundet och jag åker lite kors och tvärs för att undervisa eller träna dansare och danskompanier. Sen driver vi en plats i södra Stockholm, i Farsta, där vi tagit över Televerkets gamla sporthall och ger föreställningar, säger Anna.
Hon berättar vidare att då pandemin slog till och inga föreställningar gavs, så beslutade man göra om hallen till förklädesfabrik. Beslutet togs på skärtorsdagen det året och torsdagen därpå var man igång och det var 4 000 volontärer som engagerade sig. Man tillverkade totalt 71 000 skyddsförkläden.
– Det var ett stort pådrag, vi var med i alla möjliga morgonprogram och vi höll på med det ett halvår, tills det hade kommit igång med alla skyddskläder. I början av pandemin var ju det en bristvara överallt.
Kultur med fri entré
Hallen i Farsta är den som gör att Anna är extra glad och stolt över att det var just Vänsterpartiets kulturpris som hon fick.
– För det som är speciellt i hallen, eller det som Cristina Caprioli driver är en speciell ideologi vad kultur och konst ska göra, det måste till exempel vara gratis för publiken så där är alltid fri entré. Man kan inte ta emot kultur om man ska gå dit som kund. Idag kostar biljetter på Dansens hus 350 kronor. Vem har råd med det? Tänk dig en familj som vill gå dit. Det är förfärligt mycket pengar tycker vi, säger Anna och nämner att biljetter på Operan kan kosta upp till tre gånger så mycket.
– Vi har en annan ideologi. Vi ser publiken som gäster och försöker utöver föreställning även bjuda på nånting, om än bara lite frukt eller ett vinglas då de kommer.
Hon beskriver hur de jobbar speciellt mycket med särskilda grupper. De gör projekt eller föreställningar och bjuder in äldre, särskolor, bebisar, nyanlända.
– Ja vi försöker nå så många särskilda grupper som vi kan, så det inte bara är överklassen från Östermalm som har möjlighet att få tillgång till kultur.
Hur få de då det att gå ihop? Enligt Anna är de ”tanter” idag som har jobbat och jobbar mycket för att kunna lägga in pengar i Hallen i Farsta och hon nämner Capriolo som en pionjär och föregångare, vilket gör att hon får pengar från Kulturrådet och blir inbjuden att göra föreställningar på andra ställen via vilka de får intäkter.
Dä årner sâj
– Som det ser ut idag kan jag inte säga att såhär ska alla göra, men vi försöker visa på nånting annat. Vi har haft jättemycket diskussioner, inte minst med Stockholms stad som tycker att vi ska tjäna pengar.
– Jag har skrivit så många ansökningar till olika instanser och får alltid rubriken, ”Hur ska ni nå ny publik”. Ja, genom fri entré. Jag vet inte ens vem som vågar driva såna här saker, Vänstern är väl närmast, säger Anna som tycker att hon är väldigt privilegierad genom sin far som alltid har inställningen att ”det räcker att vara intresserad och anstränga sig. Sen ser man hur det blir”.
– Min fars signum är att det som gäller är att jobba, jag har alltid känt att ”dä årner sâj”, men då måste jag anstränga mig. Jag har kunnat ta de här riskerna och jag har inte haft pengar från min ursprungsfamilj, utan har jobbat. Men min familj, inte minst min pappa efter att min mamma gick bort, har alltid stått bakom vilket är ett enormt skyddsnät.
– Men jag har haft möjlighet att få jobba och haft råd att vara fattig. Det är så, för kultur och konst är inget man gör karriär eller blir rik på och det är det som gör att det är så få som väljer det, för att man kanske redan lever på sånt sätt att man inte skulle välja ännu ett prekariat och utanförskap. Jag har haft möjlighet att välja det för jag har haft tryggheten i att veta, att skulle det inte lyckas så ordnar det sig.
Trots sin vänsterideologi så bor Anna på Lidingö.
– Det är här vänsterpartister behövs, säger hon skämtsamt och berättar att hennes man bodde där och sen hittade de ett hus tillsammans.
Repris
Anna säger att de också tycker det är viktigt är att man ska kunna komma tillbaka och se saker flera gånger, som på biblioteket där man kan låna favoritboken igen. När det gäller scenkonst är det annorlunda, men de vill att detsamma gäller där utan att folk blir rånade på pengar.
Av den anledningen har de i elva år kört ett projekt som heter Träd, där alla förskolor i Farsta bjuds in tre gånger till samma föreställning.
– Du vet man lyssnar på en låt flera gånger, man kanske inte tycker den är jättebra första gången, men får höra den igen och börjar bli bekant med den och hör andra saker. Precis som då man läser för barn, de vill gärna höra samma bok.
Anna menar att om publiken hade betalat entré då hade de kanske aldrig kommit mer än en gång, utan resonerat som så att de redan hade sett föreställningen.
Vågar ta risken
Förra året gavs 230 föreställningar i Hallen i Farsta.
– De som vill vara där och bjuda in till föreställning får hemskt gärna det om det finns plats. Det enda vi kräver är fri entré.
Men jag har haft möjlighet att få jobba och haft råd att vara fattig.
Anna berättar att man just nu har Dansens hus i hallen, eftersom deras lokaler renoveras, och samma regler gäller för dem, de får inte ta betalt.
– Det var ovanligt för dem, men de gick med på det till slut. Det är upp till er, sa jag, det är det som gäller om ni ska vara här. Bara att kunna säga det är ett privilegium.
Hon pratar om hur många tycker att det här med dans är konstigt, att man hör folk fråga om det är värt biljettpengarna.
– Man kanske vågar ta risken och gå och se något man aldrig annars skulle sett om man utan att bli av med pengar kan göra det och även få ett glas vin, eller en pepparkaka.
– Därför betyder det väldigt mycket att det var Vänsterpartiets pris jag fick och det kommer gå till nånting bra, till hallen. Så vi kan fortsätta bjuda in de som inte har råd att få del av kultur annars.