Det är nu man skulle sitta med ett halvt marsipanägg i munnen och skänka en tanke åt alla sockerstinna ungar som dyker ner i ännu ett godisägg i helgen.
I stället sitter man, utan minsta marsipanägg, och läser om hur socialnämnden i Karlskoga under ett par veckor missat orosanmälningar om barn som misstänks fara illa, när det interna systemet för anmälningar buggat.
”Ett tiotal” anmälningar har därför blivit liggande, berättar socialchefen Eva Persson.
”Interna” anmälningar, och alltså inte de som görs av allmänheten. Något man väl får anta är extra problematiskt eftersom anmälningar gjorda av polis, skol- eller vårdpersonal kanske oftare än de från allmänheten bottnar i verkliga missförhållanden. Eller så är det bara mina fördomar om skol- och vårdpersonal som superhjältar som ser saker lite tydligare än andra, som lyser igenom.
Ett tiotal anmälningar på ett par veckor. Till det anmälningar från allmänheten, en granne eller vän till familjen som sett något oroväckande.
Det blir väldigt många anmälningar och väldigt många barn på ett år när man tänker på det.
2021 registrerades orosanmälningar kring totalt 216 000 barn, lite fler pojkar än flickor.
Det är nästan var tionde unge i landet som någon oroats så mycket över att de känt sig nödgade att göra en orosanmälan. Två, tre barn i varje klass (även om det förstås inte fördelar sig så jämnt). Ungefär hälften av alla anmälningar leder till att socialtjänsten gör en utredning. Var femte anmälan rör våld i hemmet.
Utvecklingen oroar. Anmälningarna i landet har fullkomligen rusat mellan 2018 och 2021, visade en kartläggning från Socialstyrelsen för ett par månader sedan. 311 000 anmälningar ökade till 422 000 på bara tre år.
Vad beror det på? Har Sverige blivit en sämre plats för barn? Har vår benägenhet att anmäla ökat, så färre av oss blundar för vad vi ser eller anar händer i andras hem?
Det vet vi inte.
Anmälningsplikten som kräver att personal inom exempelvis skola och vård måste anmäla alla misstankar, skärptes för nästan ett decennium sedan. Man kan väl anta att detta nu helt genomsyrat verksamheterna.
Sen har vi också börjat prata mer öppet om exempelvis våld i nära relationer, psykisk ohälsa och barns rättigheter de senaste åren. Det talar för ökad anmälningsbenägenhet.
Ändå berättar personal ute i kommunerna rätt ofta om en upplevd utsatthet och en rädsla för hot från föräldrar. Det lär påverka deras villighet att anmäla misstankar negativt. Vi vet också att köerna till BUP är orimligt långa.
Alltför många barn far illa. Orosanmälningar är bara det första lilla steget att försöka göra något åt det. Det är väl bara att erkänna att vi tappat bollen när det gäller stegen därefter.