Jägare vill klassa löshundsjakt som kulturarv

Den svenska löshundsjakten är ett kulturarv, på samma sätt som spansk flamenco och kinesisk tekonst.

Det hävdar Jägarnas riksförbund och har vänt sig till Unesco med en begäran om kulturarvsklassning.

Ett immateriellt kulturarv är en tradition eller kunskap som förs vidare över tid utan att nämnvärt förändras, till exempel spansk flamenco, kinesisk tekonst och svenskt midsommarfirande.

Så berättar Jägarnas riksförbund om kulturarvsklassningen som Unesco gör och till listan över sådana kulturarv vill förbundet nu foga löshundsjakten. Denna har, enligt förbundet, ”världsunika egenskaper”:

Igång redan på stenåldern

”Som företeelse är den löshundsjakt som bedrivs i stora delar av Norden, där hundar arbetar självständigt långt ifrån sina förare, världsunik och väl värd att skydda”, hävdas i ett pressmeddelande.

Men är detta verkligen ett kulturarv, i samma klass som flamenco eller midsommar?

– Ja! Det är det. Den finns ju med till och med på bilder på stenhällar på olika ställen i Sverige och det är ju ett bevis på att det är urgammalt, säger Molkomsbon Henrik Tågmark, som är vice ordförande i Jägarnas riksförbund.

Enligt förbundet har jakt med löshund under långa tider varit en förutsättning för att folk ska kunna bo och leva i Sverige och ”en absolut del av vår kultur”.

– Jakt är en del av svenskarnas arv och en kultur som måste vårdas. Att skydda löshundsjakten genom att göra den till ett kulturarv är ett steg i rätt riktning för att ge jakten den status som kulturbärare som den förtjänar, skriver man i pressmeddelandet.

Vill ge jakten status

Jägarnas riksförbund lyfter vargstammens utbredning som ett hot mot löshundsjakten, men Henrik Tågmark tror inte att en kulturarvsklassning i sig löser vargkonflikten.

– Det är inte tanken med det, att lösa vargkonflikten, utan att den ska få rätt status. Det är väl så här, att det har funnits grupper, faktiskt till och med politiker, som varit inne på att förbjuda löshundsjakt. Den nivån är det, som vi försöker bemöta här, säger han.

Han ser en konfliktlinje mellan stad och landsbygd:

– Vi kan se hur jakt över huvud taget ifrågasätts av vissa grupper. Det här är för att visa på att det finns ett kulturhistoriskt arv i jakten.

Han har gott hopp om att Unesco ska se kulturvärdet.

– Vi har goda förutsättningar att komma fram i det här på ett positivt sätt.

Fascinerande samarbete

Som jägare ser han flera poänger i löshundsjakten. Att den är en effektiv jaktform är en, men den största handlar om samarbetet med hunden.

– Att se hunden jobba. Den är en jaktkamrat som luktar åt alla håll och kan följa sånt som vi människor inte kan känna. Att se hur hunden söker i spåren efter vilt. Skulle den tappa vittringen efter en hare går hunden i ringar tills de hittar spåren igen.

Att som ibland föreslås slopa de lösspringande jakthundarna och istället gå med folkdrev, skulle heller inte fungera rent praktiskt, i alla fall inte överallt, anser han.

– Den största orsaken är att vi har så kuperad terräng och det finns berg som man inte kan gå i, men som vilt kan gå i och hunden hänger med. Det har stor betydelse ur effektivitetssynvinkel.