Det har varit uppehåll i tre år, på grund av pandemin, men nu öppnar Vänsterpartiet upp för utställningar i Bruksgården igen. Först ut är Jennifer Olsson, som visar 50-talet alster.
Hon är en Degerforstjej som gått femårig bildlärarutbildning i Göteborg och jobbar på Degerforsgymnasiet, som bildlärare, för sjätte året. Hon är ordförande i Karlskoga-Degerfors grafikverkstad, som nyligen bytte lokaler från Bruksparken till en källare under D-Lab.
Utställningar har hon haft många genom åren, bland annat i Bruksgården, på Berget och golfkrogen i Valåsen. Men dagligen kan man också se hennes konst bakom nämndhuset och vid forna Coophusets parkering, där hon försett delar av muren med sina konstverk.
På lördag förmiddag är det vernissage i Bruksgården och därefter pågår hennes utställning till den 20 maj, men hon kommer endast vara på plats på lördagarna.
Abstrakt och skitigt
Konstverken gör hon i olika tekniker, olja, akryl och framförallt akvarell men också collage och digitala fotomontage.
– Jag gillar många tekniker, men akvarell var det jag började med som tonåring och det har alltid legat mig varmt om hjärtat. Fast jag gillar fotografier också och använder foto som förlaga då jag målar, såna jag själv tagit. Sen är det kul att experimentera, jag kan lägga in teckningar och river isär eller sätter ihop. Jag tycker om abstrakt konst och ytor, som här i collaget, och när det är lite skitigt, men det gäller att finna balans i allt, berättar Olsson.
Det är också många personporträtt och då faktiskt självporträtt.
– Det är lite som Roland (Halvarsson (V), reds. anm.) säger, att jag är lite som Frida Kahlo. Det är mycket självporträtt, eller en gestalt av mig själv. Jag målar då jag mår dåligt, jag har svårt att beskriva vad jag känner men konsten är ett verktyg att beskriva egna känslor, egna minnen eller upplevelser och det är återkommande sen jag var ungdom, säger hon.
Mörkt och ljust
– Den fysiska verkligheten är att jag tar kort på mig själv exempelvis sittande i en stol, men jag gillar att anspela på det psykiska i bilden, förmedla en sinnesstämning och jag vill gärna själv veta vad det är för känsla som ligger bakom. Jag har märkt att det numera smyger sig in geometriska former, som liknar fönster eller rundlar. Kanske en öppning, inte lika mörkt som förut, säger hon och beskriver hur livets mörka och bleka mellanrum är av särskilt intresse i hennes skapande.
Utställningen har också fått namnet ”Light in a touch of dark”.
Hon berättar om tung bakgrund i familjeförhållandet, men hur hon i konsten hittat fokus och kan sjunka ner i sig själv, hittat lugnet i att där får hon sin plats. Hon beskriver själv hur hon i barndomen i timmar målade tillsammans med mamman, en gemensam undanflykt med enormt närvarande till måleriet och varandra, en tyst dialog.
Idag har familjen bra relation till varandra, men i röran som yngre blev hon driven och det sporrade henne att gå vidare.
– Ja, lite jävlar anamma att våga satsa. Jag har social fobi men är lärare, så jag har pushat mig själv till max. Jag valde det själv för att jobba med det och idag kan jag ibland fundera på om det var ett bra yrkesval, att en högsensitiv person som tar åt sig och är känslig för intryck och andras mående dagligen träffar elever i tonåren. Men det kan hjälpa många också, för jag ser lättare då andra inte mår bra och känner igen tecknen.
Många elever
– Sen älskar jag att hålla på med konst och vill göra det. Helst skulle jag vilja hålla på med det själv jämnt, men det är en tryggare väg med fast inkomst än att helt välja konstnärsbanan.
Idag jobbar hon deltid för att också hinna med den egna konsten, då det är svårt att kombinera det med långa arbetsdagar.
På frågan om hon inte borde vara lärare på estetprogrammet eller någon konstskola, svarar hon:
– Egentligen borde jag kanske jobba på estetprogram, men jag har haft 50 elever som valt bild i år så det är jätteroligt. Då jag började var den nio-tio, i år 50 elever. Så jag hoppas intresset lyfts lite. Det är elever från program som inte direkt är inriktade på bild, men många är väldigt duktiga och skulle kunna gå på estetprogram.
– Sen vill jag inte pendla. Här har jag den enda gymnasietjänsten som har bild, så jag är väldigt nöjd att jag får jobba på gymnasienivå och ändå bo i området.
I maj ska hennes elever ha utställning på Galleri Maja.