1983 fick vi vår första valpkull av varg efter ett flera decennier långt uppehåll, det betyder att vi i Sverige, har hyst en reproducerande vargstam i fyrtio år. Det är då med förvåning man kan konstatera att människor inte har tagit till sig ens ett uns av kunskap om vandringarna, då unga vargar lämnar sina föräldrar. Dessa "tonåringar" uppträder ofta lite osäkert och tafatt inför mötet med människor, det betyder inte nödvändigtvis att de är ute efter bråk.
Ung-vargar vandrar varje år ut från sina hem-revir i jakt på en plats där de kan slå sig ner och bilda eget revir med en passande partner och det är inget onormalt.
Samtidigt slår media upp dessa filmade och fotograferade vargar, som om det handlade om akut livsfara. Vill man inte ha varg på gården så prova att göra som kyrkoherden i Lerbäck, hon gick ut på trappen och slog ihop två kastrullock, den vargen drog som en avlöning.
Det används även uttryck som onormalt beteende, ett ord som inte är brukligt. Vem kan avgöra vad som är onormalt? Dock används ibland uttrycket oönskat beteende, när rovdjurens och människans intressen kommer i vägen för varandra men då helt utifrån människans perspektiv. Kanske det skulle vara smakfullt om de tidningar som nu publicerar dessa filmklipp och bilder, tog sig tid till att fråga forskarna på SLU-Grimsö om dessa vargars beteende och publicera lite fakta om dessa vandrare samt hur man skall bete sig eller inte, inför mötet med varg.
Efter fyrtio år med varg, borde man veta bättre!
Den största faran vi kan se i sammanhanget, är att bilister tycks stanna vid vägkanten för att filma och fotografera. Vete tusan om inte somliga också filmar djuren samtidigt som de kör bil, detta är dock att utsätta andra för stor fara.
Varför inte vara tacksam över att vi får dela tillvaron med ett vackert och karismatiskt rovdjur. Bara insikten att veta att när man är ute i naturen att här finns varg och lodjur, ger en extra dimension åt vistelsen i naturen. Det finns ingen anledning till rädsla. Respekt ja, det skall man ha för alla vilda djur, men ingen rädsla. Däremot är risken större för en trafikolycka om du kört bil till ditt ställe i skogen eller att du helt enkelt kan falla olyckligt när du vistas ute och ådra dig en skada.
Vi kan inte hålla på och tränga bort alla vilda djur, bara för att vi inte tycker om dom eller att dom inkräktar på våra intressen (t ex jaktintressen). Vår biologiska mångfald minskar i en rasande takt och vår egen existens hänger ihop med detta. Människan tränger hela tiden bort det vilda och tar mark i anspråk. Det sker över hela vår planet och är en del av hotet mot de vilda. Vargen har funnits i vårt land ända sedan inlandsisen drog sig tillbaka och sannolikt innan människan satte sin fot här. Vargen har sitt existensberättigande, precis som alla rovdjur och oavsett vad vi tycker om den/dem.
Möter du en varg ute så var tacksam för det ögonblicket, för det är inte alla förunnat. Står den kvar så backa undan och lämna platsen. Mest sannolikt är ändå att den dragit innan du sett den och du är omedveten om att du har en varg i din närhet.
Jimmy Magnusson
Marianne Holmström
Roger Cassman
Samtliga från Svenska Rovdjursföreningen i Örebro län