Det var så längesen att jag nästan hade glömt hur det var. Detta att resa på vårat sätt, så som vi alltid gjorde förut.
Ett enkelt hotell, ta sig fram med lokalbussar, leta på kartor, gå vilse i små gränder och komma fram någon helt annanstans. Mat på uteserveringar på lokala restauranger. Nya vyer. Nya minnen att bevara.
I december bokade jag en resa på påsklovet åt mig, Milo och Jack, som de fick i julklapp. Madeira i april. Denna ö ute i Atlanten som tillhör Portugal men är som en egen liten värld.
Jag hade aldrig varit där, men läste mig till att det skulle vara blommande och sällsamt fint såhär års och ett behagligt klimat året om.
Det blev fem dagar tillsammans, och allt blev liksom vackrare än vad jag hade vågat hoppats på. Vädret, stämningen, aktiviteterna. Ön själv. Solen strålade över oss varje dag, och vi började med att utforska staden Funchal där vi bodde.
En anledning till att jag valde Madeira och Funchal var möjligheten till en blandning av stadsliv och speciell natur. I Funchal bor ungefär 100000 invånare, och är så speciell eftersom den är uppbyggd på bergssluttningarna som omringar centrum nere vid vattnet.
Vi bodde en bit upp på berget, och möttes första kvällen av en galet fin utsikt över ett kvällsglittrande Funchal med sina hus längs de slingrande vägarna nerför sluttningarna mot havet.
Jag har alltid sett resandet som en investering i familjen. Tiden och upplevelserna med barnen har alltid betytt så mycket för mig, och jag är helt säker på att vår relation har gynnats av allt vi har gjort tillsammans. Delvis förstås beroende på också hur jag är, jag som får min livs-bensin av att sätta ner fötterna på nya platser, av att upptäcka nytt och andas in ny luft. På resande fot blir jag lite lugnare i själen, det är som att jag låter jobbiga tankar och måsten stanna hemma för att ge plats åt nya saker.
Att vara i den känslan tillsammans med barnen mår jag bra av, och jag känner mig som en uppgraderad mammavariant av mig själv. Den här veckan fick vi massor av tid att prata. Förstås vid alla måltider, och även på bussarna, under strosandet i Funchals gränder, på hotellrummet och under våra utflykter.
En höjdpunkt blev vandringen vid levadorna uppe i bergen, Madeiras välkända bevattningskanaler som har skapat mängder av vackra vandringsleder. En annan höjdpunkt blev den guidade färden runt västra Madeira, med stopp vid helt oerhörda utsiktsplatser och så badet i de naturliga lava-bassängerna i Porto Maniz.
Och de ljumna kvällarna såklart, när vi gick ner från hotellet och satte oss i någon av gränderna. Portugisiskt, indiskt, Mellanösternskt och mer portugisiskt. Yatzy eller UNO medan vi väntade på maten, en viktig resetradition, och sen låta maten och samtalen ta tid.
Första gången vi gjorde en längre resa med Milo var han åtta månader. Nu fyller han 15 om en vecka, och lillebror är 13. Att jag fortfarande får uppleva tillsammans med dem känns fantastiskt, och jag är tacksam att de vill följa med och även bidrar så mycket till att resorna blir så fina.
Det blev ett väldigt bra påsklov, och Madeira – vilken plats. Med oss hem tog vi en bit sommar, lite flagnad hud, många bilder och speciella minnen.
Jag är tacksam för allt vi fick, och för att ha fått landa hemma igen med lite mer ro i själen än innan.