Jag visste det nog egentligen redan innan vi ens hade rest iväg.
Redan när jag satt där och sökte, jämförde, läste och till slut bokade, så visste jag att jag tog tillbaka något till mitt liv som hade fått stå tillbaka ett antal år och som jag nästan hade förträngt.
Eller i alla fall gömt långt inne, där det inte ständigt skulle pocka på uppmärksamhet och en vilja att ta sig ut.
Resan till Madeira med Milo och Jack på påsklovet betydde så mycket, och jag kommer alltid att vara tacksam för den resan.
Men just det där att väcka upp något, som på sätt och vis låg rätt bekvämt där i sitt ide, för ändå med sig en del saker.
När pandemin kom hade jag fyra egna resor bokade som alla naturligtvis ställdes in. Resor som var förberedda och planerade, med kartor och många timmars research. Dessutom drev jag fram till då en resebyrå och jobbade under några månader dag och natt med att avboka och även ställa in alla andras resor.
Därefter kom utmattningen. Månaderna som blev till ett energilöst töcken.
Att de bokade egna resorna inte blev av var just då inte det största problemet, långt därifrån. När den dagliga utmaningen plötsligt är att alls resa sig ur sängen så blir tanken på att bila runt Island snarast surrealistisk och inget jag ens sörjde då, att det inte skedde.
Så dels fick man ju inte ens resa under en lång tid, och dels hade jag garanterat inte gjort det i alla fall. Det behovet sköts undan, ersattes av andra, betydligt enklare saker. Äventyren – det som alltid tidigare varit min livsbensin – blev allt mer avlägsna.
Med Madeira väckte jag upp den igen. Den där känslan av liv som inget annat hade lyckats ge på så länge. Vandringen uppe i bergen, vyerna, lokalbussfärderna på slingrande serpentinvägar. Nya gränder, nya skratt, nya restauranger, nya minnen tillsammans med mina söner.
Den veckan var det som om något som hade börjat krypa därinne i själen fick sitt utlopp.
Nu när några veckor har gått härhemma kan jag konstatera att värmen, innerligheten, från resan fortfarande finns kvar och skänker ett visst lugn. Men att insikten samtidigt har väckts till liv, den om att världen finns därute fortfarande och väntar. Alla stigar som finns kvar att upptäcka.
Känslan av att vara på väg.
Det kallas väl rastlöshet, antar jag. Fast ibland söker jag efter ett mer positivt laddat ord. Visst har jag önskat många gånger att jag kunde hitta det där själsliga lugnet i vardagen utan att behöva se och göra något nytt, alls. Men samtidigt har jag nog accepterat att det inte är jag.
Vad som händer nu vet jag inte riktigt. Jag har inga nya resor inplanerade, men jag vet att de måste komma, i alla fall så småningom.
Hur mycket jag än älskar mitt Degerfors så vet jag att det inte räcker för att hålla själen lugn.
Kanske hade det på många sätt varit enklare om Madeira aldrig hade hänt. Om jag hade låtit allting slumra ännu längre. Ignorerat det som började pocka och började längta ut.
Nu har jag väckt det till liv, och jag vet att det kommer att få sina konsekvenser. Men det var det värt. Resandet är alltid värt det.