Under alla mina snart 46 år har det varit ett stående inslag att pappa pratar om temperaturer och väder på olika sätt. När jag har rest till diverse exotiska platser och haft kontakt med pappa så har han alltid, i ett tidigt skede av konversationen, frågat vad det är för väder och vad det är för temperatur i vattnet och i luften, och jag har suckat lite för mig själv och som alltid svarat att jag inte har en aning. “Typ sol. Varmt”, har ju räckt.
Ett lika stående inslag genom livet har varit mammas ständiga arbete med att få mig och alla andra i hennes närhet att äta. Inte för att vi på något sätt var utsvultna från början, utan bara så att hon alltid har försökt få oss att äta ännu mer.
“Ska du inte ha lite mer”, har hon sagt och bokstavligt talat lagt på mer på våra tallrikar, även om vi redan ätit tre portioner. Något som kändes lite pinsamt i tonåren med pojkvän på besök vid middagsbordet, men som för övrigt snarast har blivit en del av livet.
Om jag så åker förbi mamma och pappa i två minuter för att lämna eller hämta något, så frågar mamma alltid om jag vill ha något att äta. Det bara ingår.
Framför allt har allt dessa inslag blivit som våra egna små familjetraditioner, som små skämt mellan mig och min lillebror, de snabba hjärtliga gliringarna om CHOCKEN om pappa någon gång faktiskt glömt fråga om vattentemperaturen, och små leenden oss emellan när vi kommer hem till ännu ett dignande middagsbord med så mycket mat att det hade räckt till ett tredubbelt så stort sällskap.
Men så, på senare tid, har jag insett att jag också börjar intressera mig alltmer för temperaturer. När jag och barnen var i Madeira på påsklovet kom jag på mig själv med att tänka att “det var ju synd att vi inte hade en vattentermometer så vi kunde kolla hur varmt det är i havet”, och så sent som i morse väckte jag barnen med ett “godmorgon”, och sen en utförlig rapport om hur vädret skulle bli idag, enligt Klart.se.
Och varje dag, alltså verkligen VARJE dag, så ställer jag frågor som är varianter av “har du ätit något?”, när jag och barnen har kontakt på till exempel eftermiddagarna när jag fortfarande jobbar och de är hemma mellan skolan och träningar. Jag berättar också ofta utförligt vad som finns, i såväl kylskåp som frys, trots att de – som är 13 och 15 år gamla – rimligen ser det själva om de öppnar just kylskåpet eller frysen.
Det absolut värsta jag vet är om vi sitter och äter och något är på väg att ta slut, till exempel ris. Trots att alla redan fått en varsin rejäl portion så vill jag inte för mitt liv att de inte ska kunna ta mer, om de hade velat ha. Att laga mat enligt ett recept för tre eller fyra till mig, Milo och Jack skulle jag aldrig nånsin göra. Jag öser på och lagar till kanske åtta, tio eller tolv personer. Dels eftersom de äter en hel del, men också just för att det ju måste finnas. Ifall de vill ha mer.
Så det är väl bara att inse. Till slut blev jag mina föräldrar. Och vet ni vad – det är helt okej. Mer än okej faktiskt.
Nu: njuta en stund av den exakt sextongradiga värmen och äta lite rester till lunch från gårdagens väl tilltagna middag.
Önskar er alla en trevlig helg i solen!