Låt oss vara ödmjuka

Blunda! Vi backar tillbaka 1000 år... Hur såg det ut här i dessa trakter runt sjön Möckeln, som vi idag känner som Karlskoga och Degerfors kommuner? Det enda vi med säkerhet kan föreställa oss är det landskap som vi ännu idag, något modifierat, har omkring oss. Den sjö vi ser idag, låg här även då. De till- och frånflöden i form av älvar och bäckar fanns här, orörda. Förkastningsbranten på Möckelns östra sida, i anslutning till Kilsbergens västra delar var säkerligen skogsklädd. De vackra sandstränderna och strandängarna, berg och dalar hade säkerligen ett rikt fågel- och djurliv. I sjön fanns gott om fisk och laxen lekte i de otämjda forsarna.

Vilka ljud hördes... och vilka dofter kunde man känna? Om de människor som på något sätt fann dessa trakter värda att nyttja för tusen år sedan vet vi mycket lite. Att följa en röd tråd genom vår bygds historia, med dess människoöden, byggnader och händelser är spännande. Digerdöden gjorde att skog och mark runt vår sjö blev en avfolkningsbygd. Inte förrän i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet började åter markerna befolkas på allvar och sannerligen innebar detta att Möckelns bodar, senare Karlskoga blev mångkulturellt.

Det är fascinerande att tänka på att många gånger är det tillfälligheter som avgör var ett samhälle eller större företag ligger eller utvecklats som det gjort. Krig och fred, kärlek och olyckor, mord, svek, girighet och sjukdom men även visioner och omtanke om de anställda. Alla duktiga och driftiga människor med brokig bakgrund från ett krigshärjat senmedeltida Europa påverkade starten för den industri vi har idag. Utan dem hade vår kommun inte sett ut som den gör i våra dagar.

Gårdarna och så småningom bruken växte sig starkare från slutet av 1500-talet och framåt.

Flera nationaliteter bidrog att stärka bygden och länet. Många borgare i Örebro, Nora, Lindesberg var födda ute i Europa. De kom hit med erfarenhet av järnbruk och hade fått utbildningar på de bästa europeiska universiteten.

Här hemma bytte många gårdar ägare snabbt. De flesta ägarna till de större gårdarna och bruken bodde sällan eller aldrig vid dem. De var brickor och spel i i det som senare skulle bli den svenska industrialismens födelse.

Ta till exempel frälsehemmandet Boo som ägdes av riksrådet Ture Bielke. Ni vet, han som avrättades i Linköpings blodbad.

Efter detta blodbad övergick Boo 1617 till Oxenstierna som sedan sålde det till kronan för att sedan säljas vidare till Peder Dober, assessor vid Göta hovrätt.

1646 blev Boo Boo-fors när borgaren i Arboga, Paul Linnertsson Hossman fick privilegium för två hammare. Han sålde sedan hammarverket vidare till Johan Lillieström från Örebro.

Att leva idag påverkas av de världshändelser som sätter vår agenda. Det är svårt att bortse från alla nyheter som strömmar mot oss. Att bo och leva här påverkas också av alla val de människor som levt här tidigare har gjort. Låt oss vara ödmjuka inför det och göra egna kloka val som även våra efterlevande kan förvalta.