Enligt Sverigedemokraterna står vi inför eller kanske redan är mitt uppe i ett folkutbyte.
En av de tyngsta inom partiet, Richard Jomshof, påstår dessutom att det pågår en “islamisering” av Sverige och att ”svenskarna är på väg att bli en minoritet i sitt eget land”.
Jag är inte riktigt säker på vad han exakt menar, hur han i så fall definierar “ett folk” och vilka som egentligen håller på att bytas ut? Det enklaste sättet att definiera ett folk är väl att man menar invånarna i ett geografiskt avgränsat område. Exempelvis inom Sverige. Men eftersom det bor en hel massa svenska medborgare som också är muslimer så kan det inte vara så Jomshof menar.
Ofta brukar det beskrivas som “en grupp människor med samma språk”, i praktiken samma skriftspråk. Det är ett vitt och svårtolkat begrepp, men om Sverige är ett språkområde för det svenska språket så borde det inkludera alla som bor och lever här.
Att, som Jomshof och hans SD-vänner försöker göra, peka ut muslimer som en enskild grupp, ett folk för sig, skulle kunna utmana på ett sätt få vill ha, ett vi och dom, baserat på religion. Exemplen på sådana strider är många, minns kriget på Balkan, konflikterna på Nordirland mellan katoliker och protestanter samt den ständiga oron i Jerusalem, den heliga platsen för våra tre största religioner. Det finns ingen som helst anledning att skapa liknande oroshärdar i Sverige.
Vi är ett av världens mest sekulära länder där alla tänkbara trossamfund borde kunna samsas utan konflikter. Att som politiskt parti göra allt för att skapa otrygghet mellan muslimer och övriga svenskar är både korkat och farligt. Vi behöver lösa konflikter som eventuellt uppstår, inte skapa dem. Vi har nog med problem i det här landet att ta tag i utan att, som Jomshof och SD, vilja skapa fler.
På tal om konflikter så har nu Kristersson varit statsminister i åtta månader av mandatperiodens totala 48.
Under hela valrörelsen var hans mantra att “på min sida i politiken” är vi överens. Det utmynnade senare i Tidöavtalet, ett dokument som nu ligger till grund för regeringens tre partier och stödpartiet SD:s politik. Men är de så där väldigt överens?
Redan under de första veckorna kom det uttalanden från framförallt Liberalerna om hur Tidöavtalet kunde tolkas. Därtill består ju avtalet av att sätta igång ett otal utredningar som ingen vet hur de landar. Framförallt inom miljö- och energipolitiken finns en stark opinion från både miljörörelsen, näringslivet och övriga partier i riksdagen, för att inte tala om en övergripande EU-lagstiftning. Vid varje tillfälle som någon punkt i Tidöavtalen ifrågasätts så hotar SD med regeringskris. Min fråga blir därför, hur länge håller det? Hur länge kan Liberalerna i riksdagen hållas i schack av Johan Pehrson och vad händer om olika, nu tillsatta, utredningar inte går SD:s väg? Och kanske främst, hur många vildar skapar SD den här mandatperioden? En är ju redan på plats.
En annan intressant fråga är vad som händer inom Kristdemokraterna där Ebba Busch allt oftare blir ifrågasatt. Nu såg jag inte hela partiledardebatten i söndags, men det lilla jag såg, så var Jakob Forssmed, som var stand in för en semestrande Ebba B, en som gav ett helt annat intryck som mer avspeglar det gamla KD. En mycket större tonvikt på mer mjuka frågor och värderingar. Inga försök till några “one liners” á la Busch.
Det har, som sagt, bara gått åtta månader sedan valet. Jag tror det kommer att hända mycket spännande saker under den resterande mandatperioden. Exakt vad återstår att se.