Inom filosofiska kretsar på internationella universitet diskuteras sedan några år tillbaka hur man bäst kan förbättra världen. Är det genom att prioritera den långsiktiga framtiden som en av de viktigaste moraliska frågorna i vår tid?
Eller är det individuellt engagemang där man vill göra gott för människorna genom donationer till olika ändamål?
Om jag skulle bestämma mig för att efter min död ska min giftermålsrätt gå till exempelvis någon afrikansk by för att borra efter vatten eller köpa solceller och få elektricitet. Många människor omkring mig skulle nog tycka att det jag gjorde var bra. Utom mina barn som inte får sitt arv. Det skulle vara bra kortsiktigt för den byn men skulle jag kunna ändra på samhällsstrukturen? Många människor i dag skänker donationer till enstaka projekt och hoppas att de gör gott dit de kommer. Det är viktigt för stunden med den värld vi lever i. Krig och undernärda barn som dör av svält. Detta sätt att tänka kallas med filosofernas termer effektiv altruism.
Den andra riktningen kallas longtermism. På svenska långsiktighet. Termen myntades av två engelska filosofer, William Mac Askill och Torby Ord i Oxford. De definierar synsättet som longtermism som att en av de viktigaste moraliska prioriteringarna nu är att påverka framtiden i positiv riktning. Framtidens liv är lika verkliga som våra även om vi inte kan se dem eller känna till något om dem. Vår skyldighet är att se till att framtidens liv inte hotas.
Kritikerna ser problemet. Det går inte att med datamodeller förutsäga hur framtidens liv kommer att se ut. Forskarna litar på matematiska uträkningar utan att sätta in det i ett politiskt sammanhang. Är det bara vetenskapligt så är det okontroversiellt. Men det finns alltid värderingar i alla sådana här dokument även om fakta är riktiga.
Trots alla modeller och försök till att prioritera tror jag att vi måste göra både och. Tänka i både individuella insatser (effektiv altruism) och prioriterade åtgärder (longtermism) för att åstadkomma en jord som kommande liv kan bo på. Det är som Karim Jebari, Institutet för Framtidsstudier, påpekar att ”även om vi lyckas reducera utsläppen till noll innan 2050 måste vi hålla kvar dem på noll under tusentals år för att inte rubba balansen igen. Sådant har mycket stora konsekvenser och är värt att fundera på i ett långt perspektiv.”
Då finns inget annat alternativ än att högprioritera också kommande liv hos både människor och djur. Politikerna världen över måste börja diskutera på allvar hur de ska utforma den politiska styrning som måste till för att både dagens liv på jorden ska överleva och hur prioriteringen efter 2050 ska utformas. Det är ingen lätt uppgift men utmanande med alla de osäkerheter som de kommer att möta.
Solveig Olsson
Klimatnätverket