De flesta av er har väl någon gång haft feber och en förkylning,inte sant?
Jag har haft det ganska nyligen och det var inget att skoja bort. Feber som nybliven 36-åring som ligger över 39 grader kan göra den där 36-åringen till en sexåring i fosterställning som ligger och hulkgråter. Feberfrossa och värk i leder. Näsan som var helt igenkorkad och huvudvärken låg som ett pannband över ögonbrynen.
Jag var inte mitt soligaste jag trots att vädret ute visade strålande sol och 19 grader.
När jag låg där i min feberyra dag fyra och var helt övertygad om att jag fått kronisk influensa så hann jag tänka vad mycket jag tagit för givet i mitt mående. Som att kunna andas med näsan till exempel. Svinjobbigt att inte kunna göra utan istället behöva andas med munnen, bli snustorr där för att sedan vakna upp i panik och häva i sig vatten.
Att inte ha matlust, att inte orka vara social, kanske ett utav mina livselixir, jag orkade inte ens lyfta telefonen för att ringa och prata med vännerna än mindre kommunicera med övriga familjemedlemmar som kom och serverade vatten, juice och diverse förnödenheter som är bra att få i sig vid influensa.
Alla mina dagar jag vaknar upp och bara tar min kropp och mitt mående för givet.
Det fick sig en verklig tankeställare de här närmare tio dagarna jag varit risig.
Vaknar ni upp och bara tar för givet att ni ska ta er upp i sängen och segla fram till jobbet?
Att ni ska kunna ställa er upp på fötterna,böja er ner och ta på er byxorna? Greppa tag i tandborsten? Gå ner för trappan? När jag hade som mest ont i lederna på grund av febern så var det totalt obegripligt hur jag skulle orka hålla i min eltandborste.
Eller gå ner från övervåningen till nedervåningen, jag spenderade mina första fyra dagar i sängen på övervåningen.
Visst låter det klyschigt? Får ni lite pust, suck och stön känsla? ”Herregud hon har haft lite influensa och nu ska hon omvärdera hela livet för lederna värkte lite?”
Nej det ska jag inte MEN däremot fick jag en liten ”aha-upplevelse” att mycket av det jag tar för givet är de små sakerna som i det stora är väldigt väsentligt för mig i mitt liv.
Som till exempel, att få promenera med hunden ute i vårvädret, första koppen kaffe på morgonen, sitta kvar efter middagen och ha musikquiz eller bara ett samtal med min man.
Små saker jag låtit passera utan att kanske ta större notis över det men som de här dagarna när jag låg nerbäddad var väldigt saknade och jag kände en längtan efter.
Jag älskar mitt jobb. Det var oerhört trist och tråkigt att inte få träffa mitt arbetslag när jag låg hemma sjuk. De betyder mycket för mig, det har jag alltid vetat men nu kändes det extra mycket.
Så nu när våren är här på riktigt så är det kanske med lite klarare ögon och större tacksamhet jag fångar den, just tack vare en influensa. För när jag väl kommer till kritan så är det med enorm tacksamhet jag känner att det är fantastiskt att orka ta första koppen kaffe ute på altan, att orka sitta med resten av familjen vid middagsbordet på kvällen, promenera med hunden i skogen och faktiskt vara nöjd.
Jag tror det är de små sakerna som gör det, de som vi alltid tar för givet, de som vi kanske inte ens tänker på för det går på automatik.
Stanna upp och tänk på de sakerna som ni har och kanske tar för givet. Det är förmodligen de små sakerna som gör ditt liv så fantastiskt! Glöm inte dem.