Det känns lite märkligt, men varje gång jag passerar kyrkan i Kvistbro så känner jag en oförklarlig dragningskraft till den vackra byggnaden och det välhållna området runt Gudshuset.
Och detta trots att jag är långt ifrån kyrklig och vad det gäller släktforskning har jag heller inte det rätta tålamodet. Så på så sätt kan jag heller inte räkna med att få fram nå’n förklaring.
Men när gångna släktleds historia oväntat serveras mig på silverfat – för att andra gjort ett fantastiskt jobb - så är det bara att tacka, bocka och ta emot. Och visst visar det sig att det finns förklaringar för mina oförklarliga känslor för Kvistbro.
För tocken här ä dä, att 1789 flyttade min morfars farfars morfar Abraham Hoffner till Mullhyttan för att ta över sin fars vadmals-stamp. Men Abra’m nöjde sig inte med att bli egenföretagande stampare utan jobbade även som snickare i Qvistbro socken där hans finsnickrade bord och stolar rönte uppskattning. Han var även med och levererade virke och deltog i kyrkans renovering på 1790-talet. Inne i själva kyrkan arbetade han också med altartavlan där man kan förmoda att hans erfarenheter från Stockholm kom väl till pass.
Men vänta nu, vadå Stockholm och vilka erfarenheter talar vi om?
Jo, när Abraham 1778 bestämde sig för att dra till hufvudstaden var det Gustaf III som styrde och ställde. Inte bara där utan naturligtvis i resten av riket. Det var i varje fall vad Majestätet trodde.
Men Gustaf presterade trots allt en del bra grejer, kanske främst inom konst och kultur. Och inte minst – i alla fall för Abraham Hoffner och hans gelikars välbefinnande – genomförde Gustaf ett importförbud av möbler. Vilket blev upptakten till en gyllene epok för inhemska träkonstnärer av vilka George Haupt var en av de främsta.
Möjligen var det den reformen som till en del påverkade Abrahams beslut att ge sig iväg på vandring till den Kungliga Hufvudstaden. Där de stora möjligheterna fanns.
Med sig hade han förmodligen sina snickarverktyg, ett stort självförtroende och en enorm drivkraft att prova sina vingar.
Och mäta sig med dom andra begåvningarna i Stockholm som han bara vagt hade hört talas om.
Troligen gick det hyfsat bra för min anfader för i Stockholms kronotaxeringslängd anges att under åren 1785 till 1787 bodde Abra’m och hans familj i husen 109 och 110 i kvarteret Styrmannen på Ladugårdslandet, nuvarande Östermalm.
Kronotaxeringslängden anger även att han och fru och barn var skriven i Hovförsamlingen där han stod som ’’handsnickare – hovsnickare’’.
I samma församling där Carl Edvard Taube - född i Trossnäs i Grums kommun - var hofpredikant utan att vara prästvigd! När Carl Edvard senare blev prästvigd steg han per automatik i graderna och blev överhovpredikant.
Så visst svindlar tanken lite, det kan ju faktiskt ha varit en anfader till Evert Taube som kristnade min morfars farfars morfars och hans hustru Helena Falkmans barn i Hovförsamlingen i Stockholm.
Men hur som helst med det, tiden gick och 1789 gjorde sig Abraham av med sina fastigheter i det blivande Östermalm, sa upp sin anställning som Hofsnickare för att flytta tillbaka till Mullhyttan.
Kanske räckte det inte att ha en väska fylld med vassa verktyg om inte armbågarna var vassa nog, men det mest troliga är att Abraham Hoffner återvände hem för att han lovat sin far det.
I ett tingsdokument från Lekebergs härad nedtecknat1789 står att läsa:
’’Eftersom min son Abram Hoffner, har utfäst sig att på min ålderdom gifva mig något understöd transporterar jag för then skull Mullhytte stamp, dess hus och ägor, min nyttjande rätt enligt föregående nådiga tillstånd min förenämnda, Kära Abram, son. Undertecknat Johan Hoffner.’’
Hofsnickaren Abraham Hoffner slutade alltså sina dagar som stampare i Mullhyttan 1809, men tänk om man hade fått ärva lite av min morfars, farfars, morfars talang och sluppit slå tusentals spikar krokiga, samt understött av en kaskad med svordomar, upptäckt att man sågat hundratals brädor för korta. Bara för att man har tummen mitt i näven.