På skärmen vid mitt gamla jobbskrivbord hade jag länge en post-it-lapp med Zlatans dåvarande lön (för fotbollsklubben PSG) för sitt bollsparkande.
Jag hade räknat ut den per dag, timme och sekund. Det var inte året han tjänade som allra mest, så minns jag rätt var det runt fyra kronor i sekunden, varje sekund under varje minut under varje timme under varje dag.
Försörjningsstödet för en person i en månad tjänade Zlatan in på en kvart. Snacka om att Zlatans barn valde rätt föräldrar!
Jämte post-it-lappen satt ett tidningsklipp ur Helsingborgs-Dagblad där det berättades att några Skånekommuner, som vanligen betalade ut socialbidraget den 27:e i varje månad, hade bestämt sig för att detta år inte göra något undantag för december.
Ett par tusen hushåll, många av dem barnfamiljer, skulle alltså inte få några pengar före julhelgen.
En kommunal tjänsteman säger enligt klippet att ”Vi har beslutat att vi alltid ska betala ut den 27. Och vi ser ingen anledning till att vi ska betala ut pengar före jul. Tvärtom är det ju många som har försörjningsstöd som har svårt att hushålla med sina pengar. Det blir svårare att få pengarna att räcka till om man får dem före jul.”
”Många som har försörjningsstöd har svårt att hushålla med sina pengar.”
Just, för det är hushållningen det är fel på, inte att det är för lite pengar att hushålla med.
Jag sparade klippet länge för att påminna mig själv, även om en sån påminnelse egentligen inte behövs, om att inte bli en empatistörd jävel bara för att jag i dag har pengar kvar på lönekontot två dagar före lön.
Att inte bli en sån där person som ser på fattiga människor som barn i behov av en förmyndare. Nån som förnumstigt vill förklara för den ensamstående mamman som jobbar deltid inom hemtjänsten på delade turer att hon borde koka havregrynsgröt i stället för att nån gång i månaden köpa fryspizza eftersom pengarna räcker längre då.
Det känns nämligen emellanåt som att det finns fler såna än det finns människor som tycker att alla barn har rätt att äta sig mätta till middag varje dag – och att de faktiskt har rätt att slippa vara hungriga även om mamma inte får det att gå ihop den här månaden.
Ledarkrönikören Lena Andersson ondgjorde sig över föräldrar som inte förmår hålla sina barn med mat. Går barn hungriga i Sverige är det föräldrarnas fel, skriver hon på Svenska Dagbladets mörkblåa ledarsida. För om de fattiga bara avhöll sig ifrån fryspizza och halvfabrikat skulle ingen nånsin behöva gå hungrig. ”Det är inte regeringens ansvar att lära vuxna människor koka ris”.
Många är de som upprört kommenterat krönikan. Men själv orkar jag inte ens bli arg.
Jag fastar vid skammandet. För det är i grund och botten bara det hon håller på med, Lena Andersson förstås. Hon vill bara få fattiga föräldrar, fattiga mammor, att skämmas över sitt misslyckade liv. Som att hon inte fattar att de redan gör det.