Srdjan Nedzipovski slog sig fri från misshandel och mobbning.
Idag lever han ut sin dröm som skådespelare på en av Sveriges största teaterscener.
– Det jag inte visste då var ju att min uppväxt och mitt liv skulle förbereda mig för den bransch jag befinner mig i idag.
Med tåg och pendeltåg begav sig Karlskoga Tidning-Kuriren mot huvudstaden för att möta 36-åriga Srdjan Nedzipovski, som idag arbetar som skådespelare på Kungliga Dramatiska Teatern, eller Dramaten som den även kallas, i Stockholm.
Drömmen om att bli skådespelare har funnits sedan länge, men vägen dit har varit lång.
I vardagsrummet hemma i Huddinge har han dukat fram fika och lagt fram sina anteckningar, och med ett djupt andetag inleder han berättelsen om sitt liv och resan till nuet — som visar sig vara ett äventyr utan dess like.
Allt började hemma i Degerfors där han spenderade större delen av sin barndom efter att ha flyttat med sin familj i samband med kriget i Serbien.
– Jag var fem år gammal när jag flyttade till Degerfors.
Han pratar om Degerfors som om det var där han föddes och växte upp, med värme och kärlek.
– Jag älskar Degerfors, säger han och skrattar.
En roll utanför scenen
Men trots sin kärlek för Degerfors var uppväxten långt ifrån enkel och tiden där skulle prägla honom på sätt han inte hade kunnat ana. Och utan att han visste det startade skådespelet redan utanför scenen.
– Det var en hård tid att växa upp i och jag var alltid på min vakt och alltid förberedd. Jag minns att jag ofta gick in i en roll för att skydda mig själv.
Redan i lågstadiet blev han mobbad dagligen och det tillhörde inte ovanligheterna att han fick stryk av mobbarna utan att egentligen veta varför.
– Jag var väl annorlunda antar jag. Jag låtsades ju vara en ”bad boy” för att skydda mig själv, men i själva verket är jag ju en riktig mjukis. Jag ville ju så gärna, så gärna passa in. Jag försökte hålla mig borta från skiten, men skiten hittade alltid mig, berättar han.
Och trots att det var många år sedan har det lämnat djupa och tunga spår i Srdjans minne.
Han växte upp tillsammans med sin mamma, pappa och sina två systrar, en yngre och en äldre. Men efter att de anlände till Sverige hamnade familjen i en tuff ekonomisk situation och det var inte ofta det fanns pengar kvar till annat än det absolut nödvändiga.
– Jag minns en gång när det var disco och jag var verkligen så taggad men jag hade ju inga nya kläder att ha på mig. Så jag hittade en låda med överblivna kläder i Stora Vallahallen i Degerfors, och hittade en niketröja som jag tog med mig, och wow vad stolt jag var över att ha en märkeströja. Jag började också panta burkar för att ha råd att gå på discot, berättar han.
”Jag var ostoppbar”
Med sin nya tröja begav han sig till det där efterlängtade discot, och trots att hans mobbare skulle vara på plats så var han full av förväntan och hopp — och han älskade det.
– Jag minns så tydligt hur högtalarna började spela Leila K och då var jag som i trans. Jag klev ut på dansgolvet och körde järnet. Jag var ostoppbar.
Och efter det blev han kallad danskungen. Kanske var det då som längtan efter att stå i centrum började växa fram.
– Jag fick uppmärksamhet och det var jätteroligt, och det var ju såklart något jag ville ha mer av. Men uppmärksamheten gjorde också att jag fick mer stryk, berättar han.
Mobbningen fortsatte i flera år och det var inte förrän han var 15 år gammal som han kände att han äntligen hade hittat vänner, samtidigt som han hittade sin första kärlek i Stockholm och spenderade så mycket tid i huvudstaden som möjligt.
– När jag äntligen hade fått vänner kunde jag börja känna mig bekväm och äntligen vara mig själv. Jag behövde inte längre låtsats.
En teaterapa
Ju mer bekväm han blev desto mer insåg han hur roligt han tyckte det var att underhålla, att vara en teaterapa som han själv beskriver det.
– Jag började då höra från släktingar och kompisar att skådespeleri kanske var något jag skulle satsa på. Och då tändes det ett ljus inom mig och det var då jag insåg att det var det jag ville göra. Det kändes som att jag hittade en identitet.
Jag minns så tydligt hur högtalarna började spela Leila K och då var jag som i trans. Jag klev ut på dansgolvet och körde järnet. Jag var ostoppbar.
Men resan mot skådespeleriet var långt ifrån påbörjad och det skulle dröja flera år innan han tog tjuren vid hornen för att kunna uppnå sin skådespelardröm. Men för att kunna göra det var han tvungen att flytta från Degerfors, det fanns inget annat alternativ.
Precis som många andra tonåringar fick han uppleva sitt första krossade hjärta, men drömmen om att bli skådespelare fanns ännu kvar.
– Jag tog några kurser på Kulturama i Stockholm som var tuff, speciellt på grund av språket som användes. Jag trodde att jag visste saker men det visade sig att jag hade mycket kvar att lära mig.
Hans karriär inleddes med huvudrollen i en kortfilm som spelades in i Karlskoga och hade premiär på Sagabio i Karlskoga, och det var där han fick känna på yrket på riktigt.
– Det kändes jättebra och jag fick min första filmpremiär, säger han och ler stort.
Men trots hans stora drömmar om att få stå på den röda mattan kom livet emellan och drömmen kändes plötsligt längre och längre bort.
Krossade hjärtan och en resa runt världen
Efter att hans hjärta krossades för andra gången behövde han en paus från livet i Degerfors och bestämde sig då för att boka en biljett till USA, där han träffade nya vänner. Och när han kom hem fann han ny motivation för att satsa på sin skådespelardröm.
– Jag började sen ta en massa statistjobb för att få erfarenhet, så jag tog så många jag fick.
De allra flesta statistjobben var i Stockholm, vilket innebar att han spenderade mycket tid i huvudstaden för att kunna ta så många jobb som möjligt.
– De kunde ringa kvällen innan och fråga om man kunde vara i Stockholm redan morgonen därpå så istället för att åka från Degerfors till Stockholm flera gånger i månaden valde jag att bo kvar en hel del.
Hans många och långa timmar i Stockholm gjorde det svårt för honom att åka hem mellan jobben, men i brist på pengar, bostad och tid fick han helt enkelt sova där han fick plats.
– Ibland hittade jag kompisar att sova hos, men när det inte fanns sovplats där fick jag sova där jag kunde helt enkelt, berättar han medan han häller upp ett glas med Pepsi Max.
Vid flera tillfällen var Srdjan tvungen att hitta sovplats i sin bil, övergivna lokaler, och trappuppgångar.
– Det pågick i cirka två år, men jag var fast medveten om att det var det här jag ville göra och det var nödvändigt för att nå dit jag ville nå. Man kan säga att jag är en bra problemlösare, säger han och skrattar.
När han insåg att jobben som statist inte ledde någonstans åkte han tillbaka hem till Degerfors för att jobba och spara pengar, men trots sin kärlek för Degerfors, kände han att det längre inte var tillräckligt och det började sakta men säkert att kväva honom.
– När det inte längre gick, sökte jag jobb som trädgårdsskötare i Stockholm, där jag några månader senare även hittade en lägenhet. Jag var äntligen fri, men sen började jag tappa fokus på det jag verkligen ville, och det var ju skådespeleriet.
Jag ville ju så gärna, så gärna passa in. Jag försökte hålla mig borta från skiten, men skiten hittade alltid mig.
Under de kommande åren hamnade skådespeleriet längre och längre ned på prioriteringslistan och livet började handla mer om klubbar, tjejer och nya vänner. Och hans stora passion i livet blev resor, och det var det han skulle lägga sin tid och pengar på.
– Resorna jag har gjort i mitt liv speglar den personen jag är idag. Vid varje resa jag har gjort har jag lärt känna mig själv mer och mer; mina styrkor, svagheter, vem jag är och vill vara, säger han och fortsätter:
– Det jag inte visste då var ju att min uppväxt och mitt liv skulle förbereda mig för den branschen jag befinner mig i idag. Genom det hårda livet jag levt vet jag att det inte är hela världen om man skulle få ett nej och att det nästan alltid löser sig i i slutänden.
”Brinner för min frihet”
Efter att ha upptäckt världen började han lära känna sig själv och återfann sin dröm om att bli skådespelare. Han ansökte därefter om att få studera på Scenskolan i Göteborg där han till slut kom in och studerade där i tre år efter att ha studerat flera kurser på olika folkhögskolor i några år.
– Jag fick tunnelseende och offrade en hel del, men jag var äntligen på väg att uppfylla min stora dröm.
Idag är han skådespelare på Dramaten i Stockholm och har sedan innan medverkat i flera pjäser och har även haft en stor roll i en tv-serie. Han har äntligen hittat sin plats i livet och har under samma kväll som tidningens besök en spelning.
– Shit, vi måste dra, utbrister han när han inser att vi kommer att bli sena till Dramaten.
På vägen in mot centrala Stockholm fortsätter han berättar om sitt liv och det han varit med om, och när han får frågan om det är det här han brinner för tvekar han.
– Jag brinner för min frihet, svarar han.
Väl inne i Dramaten visar han sin loge och börjar göra sig i ordning inför kvällens spelning.
Efter sminkningen och ombytet plockar han fram en burk tonfisk och ett äpple.
– Det här äter jag alltid inför en spelning, säger han och ler.
”Ge fan inte upp”
I logen passar han även på att repetera sina repliker och berättar om pjäsen som under kvällen kommer att utspela sig i Stockholms teaterpalats, Dramaten.
– Den heter Maktens diskreta charm och är regisserad av Ahmed El Attar. Den handlar om pengar, makt och kärlek mellan en arabisk och en svensk familj där jag spelar butlern till den svenska familjen.
Från en högtalare i rummet hör man en röst som berättar att det nu är dags för publik att ta plats — 15 minuter kvar till start.
Där tackar vi av varandra för att sedan ta plats i publiken.
På tågresan på väg tillbaka mot Örebro plingar det till i telefonen.
”Jag ångrar mitt svar från när du frågade om det är det här jag brinner för. Det här är min dröm och sanningen är att jag älskar konsten. Att bli filmstjärna är min dröm. Den är en typ av hatkärlek just för att branschen är så pass tuff, och precis som kärlek har det sina för- och nackdelar”, står det i ett sms.
Efter mötet började Srdjan att reflektera kring hur han orkar lägga sin kropp och själ i en bransch som kräver mod, disciplin och tålamod.
”Det är ju för att jag brinner för det och i slutändan så gör jag det för att bevisa för den där lilla pojken eller tjejen som kommer från småstäder som Degerfors att det är möjligt. Man behöver bara driva och tro på dig själv. Ge fan inte upp dina drömmar”