Noterade i ett av förra veckans blad att Fasaskogens nya kyrksal invigts och i och med det får gemene man äntligen chansen att fira kärleken och hitta gud i naturen. I alla fall om man ska tro den invigande skaran som också tyckte att det var fint att man kan hitta andligheten även ute i naturen som ändå är guds skapelse. Och det kan man ju inte göra annat än att hålla med om.
Det är ju bara det att sett ur Fasaskogens synvinkel så är ju det här med gränsskogens nyinvigda kyrka ingenting nytt och till och med ganska futtigt jämfört med den katedral som redan finns i Fasan. Petter Annersas (Annchas) kyrka som den kallas och som har stått orubbad i tusentals år.
Där samlades skogarnas bebyggare för att lyssna på kolportörernas lättsammare predikningar, men troligen också för att umgås och festa litet. Långt ifrån kyrkans något strängare uppfattning om hur livet skulle levas. Känner du för att göra ett besök på denna natursköna plats ska du svänga av mot Holmsjön just före Rönningshyttan. Strax före Holmsjödammen tar du vänster och följer Tyskvägen så långt det bara går. Parkera vid vändplanen och därefter vidtar en femton minuters lättare promenad med en stigning på slutet.
Men glöm för all del inte att klappa den gamla torkade trollgranen efter vägen för gör du inte det kommer fasliga olyckor att kanta din vandring.
Själva kyrkan - som ligger vid världens ände eller vägs början, åsikterna går isär - är placerad på östra sidan om Paradishöjden och är ett enormt jätteblock som i sin norra del har ett torn. Eftersom själva kyrkan inte går att gå in i – men övernattningsmöjlighet finns i källarplanet - har vår skapare i sin godhet placerat både altarsten och predikstol strax utanför kyrkan. Akustiken är förvånande god och Paradishöjden - som antar formen av en amfieteater från altarstenen och uppåt avslutas med en berghäll lämpad för dans.
Som klippt och skuret för sammankomster och tankarna går osökt till ett Dalhalla i miniatyr.
Sammankomsterna dog ut nå’n gång i slutet av 1800-talet men togs av en slump upp igen i början på 2000-talet. Tack vare ett gäng entusiaster som samarbetade med Karlskoga-Degerfors Turistförening. En gång om året, på Kristi Himmelfärds dag, samlades man till ett uppskattat evenemang och för att ge en bild av hur det kunde gå till ges ordet till Kenneth Wachenfeldt som var den första kolportören i modern tid. Och som i sin erinran ställde sig frågan.
– Är det bättre att sitta i kyrkan och tänka på skogen än att sitta i skogen och tänka på gud?
Svaret blev ju naturligtvis att sitta i skogen, för större och vackrare kyrka finns ju inte.
Efter Kenneth tog Per Saxholm vid som kolportör som i sin tur konstaterade.
– Dä ä så gôtt å få vare ve Petter Annersas kôrke för här ligger universum på universum i lager. I stort som i smått å för mej ä Paradishöjden himlen på jola. Närmare himlen kommer en inte.
Men av ett nästan tjugo års ’’revival’’ skulle det inte ha blivit ens en tummetott om inte Mr Fasaskogen själv, Anders Norudde, årligen ställt upp och tutat i horn och gnidit på sin aldrig sinande arsenal av gamla, ofta egenhändigt tillverkade, stämningsfulla instrument.
Och ’’bye the way’’ och värt att nämnas, vid tredje årets sammankomst slogs ett publikrekord när ett 130 personer långt pilgrimståg letade sig upp till kyrkan i Fasaskogen, vilket till en del kan bero på att Kent Lundberg närvarade. Där uppe bildades också Nya Paradisorkestern och platsen har till och med tillägnats en melodi kallad Paradismarschen. Bara för att ta några axplock från verksamheten.
Men trots alla höjdpunkter och all uppmärksamhet, i dag ligger Paradishöjden åter öde och väntar på nästa gäng entusiaster som ser som sitt kall att väcka liv i den gamla kyrkan igen.
Men tills dess får det väl duga med den nyinvigda kyrksalen vid Rönningshyttan.
Som kanske ligger något mer lättåtkomligt till än Petter Annchas kyrka men som inte på långa vägar har en så stämningsfull inramning som den urgamla katedralen på Paradishöjden. Som står öppen året runt för alla och för de evenemang det månde vara.
Skulle det nu bli rusning till den nya kyrksalen, vilket inte är omöjligt, så måste det väl ändå innebära att någon eller några av initiativtagarna tar sitt ansvar och ser till att vägen till Rönningshyttan blir farbar året runt. Inte minst under vår och höst.
Men som sagt och till sist, ville bara påminna om att det redan finns en kyrka i Fasaskogen.