Alva hann inte ens fylla 19 år - familjens kamp genom sorgen

Varje förälders värsta mardröm blev Katarinas verklighet. I samma stund som de sista julklapparna skulle inhandlas, förlorade Katarina sin 18 år gamla dotter till följd av suicid.

– Jag tror att Alva var tio år första gången hon sa att hon inte ville leva längre, berättar Katarina.

Det här är Alvas historia.

Sommaren står för dörren och solen står högt på himlen när vi träffar Katarina och hennes sambo Mikael i deras villa i Degerfors. På köksbänken står inramade bilder uppradade och dem lyses upp av flera tända ljus. Bilderna föreställer en till synes glad tjej och hennes kaniner. Tjejen på bilderna är Katarinas dotter, Alva, och om en månad skulle hon fylla 20 år, men Alva hann inte ens fylla 19 år.

Några dagar innan julafton 2021 var Katarina på ärenden med sin äldsta dotter Julia för att köpa de sista julklapparna. Alva bodde då i ett familjehem några timmars resväg från Degerfors, men skulle äntligen få komma hem över jul så att hela familjen fick var samlad.

– Alvas pappa, som bor i samma stad som familjehemmet, ringde mig och berättade att familjehemsmamman inte sett Alva på över tre timmar, och min första reaktion var att någon måste ringa polisen. Alva hade mått dåligt länge, så rädslan för att något hänt fanns där hela tiden, berättar Katarina.

Polisen var tillsammans med Alvas pappa ute i flera timmar och letade efter henne, och Katarina satt tillsammans med familjen hemma i Degerfors och väntade.

– Senare på kvällen ringde Alvas pappa och berättade att de hade hittat Alva...

Katarina tar en paus och ögonen fylls med tårar, innan hon fortsätter:

– Han berättade att de hade hittat Alva och att hon inte var vid liv. Jag föll ihop och bara skrek, jag förstod inte vad han sa. Inte mitt barn, inte min dotter.

Mikael stryker Katarina över ryggen och känslan i rummet är hjärtskärande. Alvas leende på bilderna framför oss gör informationen vi precis fått svår att ta in.

Alvas uppväxt

Katarina och Mikael berättar att större delen av Alvas uppväxt hade varit kämpig. Hon fick som barn en ADHD diagnos och Katarina upplevde tidigt att dottern hade ångest. På senare år, när hon skulle fylla 17 år, fick hon även en autismdiagnos. Alva förklarade ofta för föräldrarna att hon kände att något var fel, att hon inte passade in i samhället.

– Jag tror att Alva var tio år första gången hon sa att hon inte ville leva längre, berättar Katarina.

Hur reagerar man som förälder när ens barn säger något sånt?

– Man går sönder. Jag visste inte hur jag skulle agera. Hon var så liten.

Katarinas ögon fylls med tårar igen så Mikael tar över.

– Alva var 11 år när jag och Katarina träffades, och det har varit för jäkligt att stå bredvid och inte veta hur man ska kunna hjälpa henne. Vi fick aldrig något riktigt stöd. Det kändes som att vi bara stod och trampade.

2020 flyttade Alva in på ett stödboende i Degerfors där hon trivdes, men efter bara fyra månader slog boendet igen och Alva fick flytta igen, denna gång till en egen lägenhet, förklarar Katarina. Att bo själv fungerade inte länge och Alvas mående försämrades drastiskt.

– I april 2021 flyttade hon till ett HVB hem i ett tjugotal mil bort. Det var kommunen som tog det beslutet. Men i efterhand har vi fått reda på att HVB-hemmet inte hade tillstånd att ta emot personer med Alvas problematik och diagnoser, berättar Katarina.

Självhjälp

På HVB-hemmet förekom misshandel mellan intagna och narkotikaanvändning, och Alva som enligt Katarina och Mikael tidigare varit stor motståndare mot droger började använda olika preparat som en självhjälp.

– Hon sa att alla problem försvann när hon tog droger, att hon kände ett lugn, berättar Katarina.

Enligt personalen på HVB-hemmet fanns inte dessa problem, de sa till föräldrarna att Alva börjat må bättre.

– Det var så konstigt, för när vi pratade med henne fick vi höra en helt annan historia, förklarar Mikael.

Situationen på HVB-hemmet var inte hållbar så i december togs beslutet att Alva skulle förflyttas till ett familjehem i samma stad.

– Personalen resonerade som så att det var enklare att flytta på Alva än att ta tag i problemen och sätta in åtgärder, säger Katarina och fortsätter:

– Hon hann bo i familjehemmet knappt 24 timmar innan hon var borta.

Familjen som blev kvar

På familjens altan står en kaninbur med två vita kaniner i. Katarina berättar att kaninerna var Alvas allt och att de skulle få flytta hem till familjen igen efter Alvas bortgång var en självklarhet.

– Alva levde för sina kaniner, hon var även engagerad i en förening som tog hand om övergivna kaniner i väntan på adoption. Hennes engagemang var enormt, berättar Katarina.

På Katarinas högra arm syns en tatuering som föreställer ett porträtt av Alva och runt om i familjens villa syns spår av att något fattas för att familjen ska vara hel. Väggarna pryds med fotografier och i köket syns en minnesplats tillägnad Alva.

Alva har fem syskon. En storasyster, tre småbröder och en lillasyster. Alla minns Alva med värme och hon är med familjen i allt de gör.

– Vår yngsta son pratar om sin storasyster varje dag. Vi besöker Alvas grav ofta och när vi är där brukar han lägga sig på marken för att ”krama Alva”, berättar Katarina.

Hur bemöter man det?

– Det är svårt. Våra barn har förlorat en syster, och mitt i den enorma sorg vi föräldrar försöker ta oss igenom ska man orka hantera barnens sorg och finnas där för dem, svarar Katarina.

Något stöd från samhället har enligt Katarina och Mikael inte funnits. Den första tiden efter Alvas bortgång förväntades de hålla familjens minsta barn hemma från förskolan.

– Pedagogerna på förskolan hade inte några verktyg för att hantera sorgen hos en tre- respektive femåring, så efter att vi fått utökad tid de tre första månaderna efter Alvas bortgång, ansågs det som en enklare utväg att be oss ha barnen hemma, säger Mikael.

Stöd i sorghanteringen

Äldsta sonen i familjen fick vänta nästan ett och ett halvt år innan en tid hos psykolog fanns tillgänglig och något erbjudande om stöd i sorghantering har familjen inte fått.

– Den enda hjälp vi fått är via de försäkringar vi haft, genom dem fick vi x antal kristerapitimmar. Men det var allt, säger Katarina.

Mikael berättar att han anser att samhället svek Alva redan som barn.

– Om samhället hade fångat upp och sett Alva tidigare kanske saker hade sett annorlunda ut, det är självklart omöjligt att säga att det skulle lösa alla problem, men jag tror att mycket hade kunnat gå annorlunda till, avslutar han.

Nu har det gått snart ett och ett halvt år sedan Alvas bortgång och med stöd av vänner och familj kämpar familjen med att hålla huvudet över vattenytan.

– Människor brukar fråga hur man tar sig vidare när något sånt här händer... och ärligt talat så vet jag inte, säger Katarina och tårar rullar ner för hennes kinder. Hon fortsätter:

– Jag försöker fortfarande komma på hur man gör. Mitt barn finns inte längre, och jag ska lyckas förstå hur man lever vidare efter det. Det är svårt. Det gör så jäkla ont.

Läs mer: