Det verkar pågå en debatt om det är rätt eller fel att vifta med andra flaggor än den svenska när man tar studenten. Och jag blir så trött på detta eviga skuldbeläggande. Detta eviga pekande med hela handen som alltid slutar med att en grupp människor gör fel. Oavsett vad de gör.
I förra veckan skrev Susanne Sjöstedt om hur småbarnsmammor blir skuldbelagda hur de än beter sig; de ammar för lite eller för mycket, är föräldralediga för kort eller lång tid… alla anser sig ha rätt till en åsikt om hur de väljer att leva sina liv.
Och det känns likadant när det gäller den grupp vi slarvigt klumpar ihop som ”invandrare”.
I många år nu har den offentliga debatten handlat om utanförskap och gängkriminalitet. Alla de tusen och åter tusen ungdomar som trots att de har oddsen emot sig tar sig igenom den svenska skolan, tar studenten och skaffar sig ett jobb eller studerar vidare vid våra universitet har varken hörts eller synts. Trots att de är så många fler än de som misshandlar och skjuter.
Och nu verkar det alltså vara dags igen; ett antal debattörer och skribenter har åsikter om att det finns studenter som viftar med sitt hemlands flagga i stället för den blåa med det gula korset på.
Joakim Lamotte frågar studenter varför de inte viftar med den svenska flaggan.
Alex Schulman skäms över att han känner sig ”lite sårad” av studenter som firar med flaggor från andra länder, skriver han i Dagens Nyheter.
Jag förstår ärligt talat inte hur det ens kan vara ett problem.
Kan man bli mer integrerad? Kan man ha tagit ett större och viktigare steg mot att bli en del av det svenska samhället än att ta studenten?
Har man då inte rätt att fira det som man vill? Vifta med vilken flagga man vill (nej, inte stämplade terroristorganisationers flaggor)?
Hade jag vetat att Småland har en egen flagga när jag tog studenten hade jag garanterat viftat med den.
Jag har inte levt en dag av mitt liv i Småland. Varit där på semester några gånger.
Men min farmors och fars betydelse för mina studier och för vad jag är idag kan inte överskattas. De egenskaper jag ärvt av dem (på gott och ont) har präglat vem jag är. De har varit mina föredömen på så många sätt. Och de var smålänningar.
Johan Hilton skriver i Göteborgs-Posten att ”I går vågade man inte hissa fanan i rädsla för att kallas rasist, i dag vågar man inte göra annat i rädsla för att kallas islamist eller landsförrädare.”
Att dessa diskussioner ens behöver föras är fel, tycker jag.
Så du som tar studenten – flagga som du själv vill!