För ett par veckor sedan var jag inne på Karlskoga lasarett och opererade en axel. Det var första gången i mitt liv som jag gick igenom en operation där jag skulle sövas. Jäklar vilken apparat det visade sig vara. Allt från att bli välkomnad, fått byta om till sjukhuskläder, hamna i en säng där alla förberedelser genomfördes till själva operationen.
Jag gissar att jag togs omhand av 5-6 personer med olika uppgifter och kompetens och då vet jag inte riktigt hur många av de som fanns i operationssalen som var där för min skull. Jag vill också poängtera att jag blev kungligt omhändertagen av fantastiska sköterskor och läkare och jag förstår verkligen att alla dessa behövs. Samtidigt kom jag på mig själv att ligga och undra hur många av dessa som led av stress och dåligt mående på grund av tuff arbetsmiljö. För just nu håller det på att gå åt skogen med vår välfärd och vård där det saknas över 2 000 vårdplatser samtidigt som många av de sjuksköterskor som finns kvar säger upp sig eller sjukskriver sig då de inte orkar längre. Bristen på vårdpersonal blir allt svårare.
På grund av denna brist erbjuds sjuksköterskorna i våra närmaste regioner, Värmland- och Örebro län 20 000 extra per vecka de avstår sin lagstadgade sommarsemester. För de med tuff ekonomi kan det kanske vara en bra lösning, men vad händer i höst när alla dessa till slut ska ha sin ledighet? Skjuter man inte bara problemen framför sig? Dessutom frågar sig vän av ordning om det inte vore bättre att satsa dessa pengar på lite bättre löner till samtliga eftersom det ju verkar finnas att ta av.
Hur kan då detta hända i ett välfärdsland som Sverige? Anledningarna är givetvis flera. Bara under regeringen Reinfeldt sänktes skatten med 150 miljarder, något som skedde under höga protester från Socialdemokraterna, men som inte på något sätt återfördes när de själva sedan fick makten. Avregleringar och privatiseringar har därtill skapat hyrpersonal som kostar vården skjortan, men som jag fullt ut förstår då läkare och sjuksköterskor erhåller skyhögt mer i lön och dessutom får ett jobbschema de själva kan styra över. De som får betala är vi patienter. En annan orsak är att vården svämmar över av människor som inte alls håller på med just vård. Administrationen är utbyggd med kommunikatörer, utvecklare och annat löst folk som, åtminstone jag inte riktigt förstår vad de fyller för funktion i jämförelse med den vårdpersonal som saknas och som är den största anledningen till att vi saknar över 2 000 vårdplatser. Trots att jag försöker följa med i vårddebatten så har jag inte hört en enda journalist ställa frågor kring vad alla dessa administratörer tillför. Det finns forskare som säger att det egentligen inte fattas pengar inom vården, de används bara inte till rätt saker.
I veckan firades vårt lands nationaldag. Det hölls säkert vackra tal runt om i vårt avlånga land och visst har vi det generellt väldigt bra i jämförelse med många andra. Samtidigt håller folkhemmet sakta men säkert på att rustats ner där “vanligt folk” hela tiden får det lite sämre och där Sverige numera har blivit ett land för de rikaste. Andreas Cervenkas skriver i sin bok Girig-Sverige att antalet miljardärer mellan 2019 och 2021 ökade från 206 till 542. Detta samtidigt som allt fler inte får lönen att räcka hela månaden ut. Pengar finns, men i fel och alltför få fickor. Projektet där en vinstdriven marknad skulle ta hand om välfärden håller på att krascha rakt in i väggen. Dags att göra om och göra rätt. Frågan är bara vem som har viljan. Just nu ser det mer ut som om utförsbacken blir brantare och brantare.
Björn Reimers