Oppenheimer — mästerlig långfilm om händelserna som skakade världen

“Ett förskräckligt uttryck av gudomlig kraft” — en välfunnen ordföljd som kanske på skarpaste och mest kortfattade vis beskriver atombombens skapelse. Christopher Nolans efterlängtade storfilm skildrar händelserna både innan och efter ögonblicket som för evigt skulle omdana världen.

Christopher Nolans film om J Robert Oppenheimer är från början till slut fängslande. Under tre timmar blottläggs den briljante men också plågade fysikerns liv och de skeenden som senare skulle ge honom epitetet atombombens fader.

“Manhattanprojektet” hette det. Ett ganska vardagligt namn på vad som ledde till människans mest fasansfulla uppfinning.

Avsikten var från början god. Frågan var hur man kunde stoppa nazisternas framfart i Europa — svaret hade den som kunde bygga den största bomben.

Denna kapplöpning tog mänskligheten in i atomåldern.

Vetenskapliga framgångar hade några år tidigare vidgat kunskapen om atomkärnan då man upptäckt att det gick att tillgodogöra sig den däri bundna energin.

Den tekniska termen för detta är fission, eller kärnklyvning på ren svenska. Vid nukleär fission används vanligtvis isotoper av grundämnena uran och plutonium.

I processen bombarderas atomkärnan med neutroner som då kan fånga in en neutron. När det händer blir kärnan så instabil att den klyvs och då lösgörs neutroner som i sin tur kan klyva fler kärnor.

Det som beskrivs är en kedjereaktion som frigör enorma mängder energi. Denna då nyfunna process var också det som låg till grund för atombomben.

Nolan använder sig som bekant av en spetsfundig och intrikat narratologi. Filmens ram är egentligen det korsförhör som Oppenheimer (Cillian Murphy) fick utstå i samband med en säkerhetsprövning. Detta var 1954, då skräcken för kommunismen tagit strypgrepp om amerikansk politik.

Eisenhower och hans administration såg Oppenheimer som en säkerhetsrisk, sades det. Korståget mot Oppenheimer och hans intellektuella intresse för marxistiska åskådningar förvandlade honom från krigshjälte till utstött.

Jämsides med förhöret löper senatens utfrågning av affärsmannen och atomkraftsförkämpen Lewis Strauss (Robert Downey Jr). Däremellan skildras berättelsen om hur Oppenheimer och hans arbetsgrupp jobbade mot en första provsprängning i Los Alamos, New Mexico.

Som tittare får man också en inblick i fysikerns liv innan kriget. Den unge Oppenheimer rör sig här mellan kontinenter, länder och universitet. Scener i engelska Cambridge och tyska Göttingen kantas av Oppenheimers hallucinatoriska och stundtals ångestladdade visioner om stjärnor som föds och dör.

Partiklar på atomär nivå och uppkomsten av svarta hål illustreras på ett otroligt vackert och djupt inspirerande sätt. En känsla av genial storhet uppenbarar sig, inte minst tack vare den mullrande musiken.

Oppenheimer var före sin tid med flera saker, trots den då primitiva tekniken jämfört med i dag. Teorier om kollapsande stjärnor var en av dem.

Filmen skildrar oräkneliga mängder historiskt korrekta detaljer och renommerade personer. Albert Einstein, Niels Bohr, Hans Bethe och Patrick Blackett för att nämna några.

Utan att avslöja för mycket är det värt att notera att Nolans framställning av själva testsprängningen, som genomfördes år 1945, är makalöst betagande. Bilderna väcker känslor av häpnad, bedrövelse, fascination och upprymdhet. Ett överflöd av tomhet på något sätt. Och det som visas är gjort helt utan digitalt genererade effekter, vilket regissören helst inte använder sig av.

Provsprängningen, som kom att kallas “Trinity”, blev lyckad. Tyskland hade i och för sig redan kapitulerat vid det här laget men stridigheterna med Japan fortgick. Nu hade USA något av verklig substans att sätta emot.

Det dröjde 40 sekunder innan explosionens rytande chockvåg nådde Oppenheimer och de andra åskådarna som bortom offentlighetens blickfång rekryterats till Manhattanprojektet.

Under tiden fick de bevittna hur ett 12 kilometer högt moln av eld vällde upp framför dem — en mer infernalisk syn är svår att föreställa sig.

Nu var det kanske inte i just detta ögonblick som Oppeheimer insåg att uppfinningen skulle leda till evig kapprustning i stället för den eviga fred som var tänkt, men synen var säkert något som etsades fast som en sinnebild för en historisk vändpunkt.

Ty atombomben var inte bara ett nytt vapen, utan också en ny värld.

Även om avsikten självklart var att från allmänheten undanhålla allt som rörde Manhattanprojektet så kunde ingen rå på testsprängningens omfattning.

Eldmolnet och smällen hade en vidsträckt fysisk räckvidd. Fönster krossades i näraliggande städer. Invånare i Texas Amarillo, 45 mil från testplatsen, såg skenet av bombens antändning.

Den politiska eliten tvingades mörka händelsen och av den amerikanska militären blev den i lokaltidningen förklädd som en explosion i ett obemannat ammunitionsförråd.

Drygt två veckor senare användes samma typ av konstruktion till bomberna som föll över japanska Hiroshima och Nagasaki. Många dog direkt av explosionen och eldsvådorna. Andra avled först dagar eller veckor senare, då radioaktiviteten haft sin verkan. Hur många människor som miste livet är svårbedömt, men det totala antalet dödsfall har uppskattats till uppemot 220 000.

Atombomben satte visserligen punkt för mänsklighetens mest avskyvärda konflikt, men innebar samtidigt ouvertyren till en ny tid och en ny världsordning.

Det här var något som plågade Oppenheimer under resten av hans liv. Triumfen övergick till tragedi, både för uppfinnaren och för världen.

Med facit i hand finns det nog ingen som ens hade varit i närheten av huvudrollsinnehavaren Cillian Murphys prestation. Hans blekblå ögon, som den riktige Oppenheimer också hade, hans mimik och hans förmåga att fängsla publiken har verkligen nyttiggjorts på rätt sätt.

Man kan heller inte undgå att prisa Robert Downey Jr i rollen som Lewis Strauss. Medan Robert Oppenheimers personlighet sannerligen var både brokig och svårlöst så var Lewis Strauss en mycket slipad och komplicerad figur.

Hans egentliga kopplingar till Oppenheimer barläggs sent i filmen, men det avslöjar bärande omständigheter som föranledde drevjakten av Oppenheimer. Det här utgör en av flera konfliktlinjer och händelseförlopp som Nolan så skickligt levandegör och sammanväver.

“Amatörer söker solen. Blir uppätna. Makten stannar i skuggorna”, är ett minnesvärt citat från detta hämndlystna maktspel.

Nolan är en virtuos. Filmens tre timmar blir nästan ett flyktigt förlopp tack vare den korsklippta strukturen, som förvisso kräver tittarens orubbade uppmärksamhet. Men händelserna som kom att för evigt skaka världen förtjänar ett djupgående beaktande och de har här inramats på ett suveränt sätt. “Oppenheimer” är ett mästerverk.

Den 6 och 9 augusti är det 78 år sedan bomberna utplånade delar av Japan. För en månad sedan klargjorde Vladimir Putin att Ryssland taktiskt utplacerat kärnvapen i Belarus.

Världens supermakter har i dag vida arsenaler av massförstörelsevapen och hotet om ett fullskaligt, globalt, kärnvapenkrig har enligt tidskriften Atomforskarnas bulletin aldrig varit större.

Einstein ska en gång ha sagt “Förnuftet är en tjänare, intuitionen en gåva. I vår kultur har vi gjort tjänaren till mästare och glömt gåvan”.

Frågan är om inte dagens samhälle nonchalerar både tjänaren och gåvan.