Anstalten i Karlskoga har nått sin maxkapacitet och har sedan en tid varit överbelagd. Kriminalvården står och stampar medan de väntar på klartecken för att få bygga ut. Under tiden söker de hela tiden ny personal.
– Anstalten är som en plantskola för resten av rättssystemet, säger Susanne Rydén, kriminalvårdsinspektör på anstalten i Karlskoga.
Undangömt längs E18 i riktning mot Kristinehamn ligger Kriminalvårdsanstalten i Karlskoga. Anstalten har en anonym tillvaro där den plötsligt dyker upp i ett skogsbryn. Men det är inte stängslet och taggtråden som sticker ut. Det är antalet bilar på personalparkeringen.
Här arbetar 162 tillsvidareanställda och vikarier inom en rad olika befattningar som kriminalvårdare, lärare, klienthandläggare och kockar.
– Sedan förra sommaren har vi rekryterat cirka 50 kriminalvårdare, berättar Susanne.
Vi ska spegla hur samhället ser ut i allmänhet
Att det är stor personalomsättning brukar vara en av de vanligaste förutfattade meningar folk har om Kriminalvården.
– Men det är positivt, säger Susanne.
Hon och kriminalvårdaren, Mari Ekroth, ser inte den stora personalomsättning som något negativt. Snarare som en dominoeffekt av att många av de anställda blir mer intresserad av att jobba med den här typen av frågor.
Sveriges radios rapportering om att en fjärdedel av kriminalvårdarna riskerar att ha sagt upp sig till nyår är ett problem som Susanne inte upplever på Karlskogaanstalten eftersom de har gjort ett stort rekryteringsarbete. Kriminalvården har expanderat anstalten och arbetat utefter det.
Förutfattade meningar
Hon och Mari ser jobbet som kriminalvårdare som en språngbräda till en rad andra jobb inom olika delar av rättssystem där vissa blir polis, jurist eller testar andra jobb inom Kriminalvården.
En annan förutfattad mening är vem som jobbar som kriminalvårdare.
– Det finns inte bara en typ av kriminalvårdare, säger Mari.
– Vi ska spegla hur samhället ser ut i allmänhet, säger Susanne.
Mari och Susanne sköter anstaltens rekrytering och för dem är det hur en människa är, som räknas.
– Du kan vara kort och väga 50 kilo och du kan vara lång och kraftig, säger Susanne och Mari.
Det är inte det viktigaste.
– Du ska ha en human människosyn, gilla att arbeta med människor och ha en tro på att människor kan förändras, säger Mari.
Susanne, i egenskap av chef, och Mari, som utbildare, rekryterar personalen gemensamt.
– Vi kallar till en infoträff för de som vi tycker är intressanta och redan där märker vi hur människor är som personer. Hur de bemöter oss, säger Mari.
Att ha en bra attityd, att gilla människor och att vara nyfiken är några nyckelfaktorer.
– Det är bra om man har en grundfysik så att man kan freda sig eller ingripa och hjälpa en kollega, säger Susanne.
– Men man behöver inte vara maratonlöpare, tillägger Mari.
Vissa som söker jobb som kriminalvårdare har dyslexi, är diabetiker eller har ADHD men det är inget hinder.
– Det viktiga är att man är öppen med det så att undervisningen kan anpassas. Att man medicinerar sin diabetes så att man inte riskerar att bli sjuk. Den som jobbar här och har ADHD kan ha stor förståelse för våra klienter, vilket kan vara till fördel, menar Mari.
Män och kvinnor
Idag är antalet män och kvinnor som jobbar inom kriminalvården relativt jämt.
– Vi försöker hålla det 60/40. Att det är 60 procent män och 40 procent kvinnor, berättar Susanne.
På anstalten i Karlskoga finns det idag 156 manliga interner, eller klienter som Kriminalvården kallar dem. Vissa situationer i jobbet som kriminalvårdare är känsligare än andra.
– Det kan vara visitationer eller urinprov. Så för att respektera klienten, eftersom det är en utsatt situation, är det fler män som jobbar här, förklarar Susanne.
För den som blir anställd är det alltid sex månaders provanställning.
– Det är bra för båda parter. Den som anställts får tid på sig att känna efter om jobbet är något för dem, säger Mari.
Alla nyanställda får två veckors grundkurs där går Mari tillsammans med instruktörer i konflikthantering och säkerhet går igenom allt grundläggande.
– Det blir mycket förkortningar i det här jobbet, säger hon.
– Men det går fort att lära sig och det märks när det kommer nya när de börjar använda förkortningarna, säger Susanne
Anstalten är en klass 2-anstalt och som på alla fängelser är Kriminalvårdens uppdrag specifikt.
– Vi brukar säga bättre ut än in, berättar Mari Ekroth.
Bakom alla låsta dörrar, mellan alla klockslag och fasta rutiner som klienterna har, ska Kriminalvården göra sitt yttersta för att förhindra att internerna kommer tillbaka och blir återfallsförbrytare.
– Det kan vara lätt att känna det som ett misslyckade om klienter återfaller, säger Susanne.
– Men det är viktigt att se att det är klientens val och inte se det som ett misslyckande, säger Mari
Men man behöver inte vara maratonlöpare
Varje intagen klient får en verkställighetsplan som är individuell och som ska följas av klienten. I den görs avvägningar för vad den intagne har för behov och för att risken för återfall ska minskas.
På anstalten arbetar personer mellan 19 år upp till pensionsåldern och det tycker Mari och Susanne bidrar till en dynamisk personalgrupp.
– De unga för med sig lite fart och fläkt och de äldre står för erfarenhet, berättar Mari.
Allt i det här jobbet handlar om balans och allt är en avvägning.
– Vi brukar säga att man ska vara personlig men inte privat. Du ska kunna prata intresserat med klienten och få förtroende men samtidigt vara en auktoritet om något händer, säger Mari.
Skinn på näsan
Hur det är att jobba med endast manliga klienter som kvinna och att komma till en miljö där människor varit inlåsta under flera års tid är speciellt.
– Oavsett personalens ålder är det viktigt att man kan arbeta gränssättande när det krävs, säger Susanne.
Det krävs lite olika förhållningssätt beroende på om kriminalvårdaren är man eller kvinna.
– Män kan behöva vara lite mjukare och kvinnor som jobbar kan behöva ha lite mer skinn på näsan, säger Mari.
Själva har de aldrig upplevt rädsla i jobbet. När incidenter sker finns deras strikta säkerhetsrutiner att luta sig mot, och det absolut viktigaste är kollegorna.
– Vi måste kunna lita på våra kollegor till 110 procent. Du kanske inte umgås med dem privat men det måste funka på jobbet, tycker Mari och hon får medhåll av Susanne.
Båda har olika bakgrunder där Susanne snart får en guldklocka.
– Jag har jobbat i 28 år, berättar hon.
Medan Mari jobbade i över 20 år på Transcom. 2018 tog hon tjänstledigt men redan efter en vecka undrade hon om hon fick vara kvar.
– Känner du dig nyfiken ska du söka jobb här, säger Mari.
– Som läget ser ut nu kommer troligen en annons ut i september, säger Susanne.