Vad gör man när livet inte går som man har tänkt sig? Eller som 19-åriga Indra Allen skulle fråga sig själv, vad är det värsta som kan hända?
Från att vara en trygghetsnarkoman från Karlskoga till att bli servitör i Norge. Nu berättar Indra om hur hennes liv vändes upp och ned.
– Det var en sådan frihetskänsla, säger hon.
För två månader sedan stod hon på flaket i Karlskoga för att fira friheten och att hon äntligen var klar med skolan. Nu väntade livet och hon visste exakt hur hennes liv skulle se ut. Allt var utformat i en perfekt livsplan, från studenten till pensionen — det fanns inget annat.
Två månader senare, och nu sitter hon i ett kollektiv i den lilla norska kommunen Hvaler, cirka fyra och en halvtimme bort från all trygghet som lämnades kvar hemma i Karlskoga, där hon är född och uppvuxen.
– Min plan har alltid varit att jag skulle studera till psykolog, men när jag såg hur höga intagningspoängen var visste jag att jag inte skulle komma in med det jag hade. Det skulle krävas flera år av studier, utöver de fem åren som utbildningen består av och då rasade allt.
Då sprack det
En plan som var så noggrant uträknad, vad hon skulle plugga, hur länge, när hon skulle hitta en man och när hon skulle få barn, som sedan sprack.
– Det var den hårdaste käftsmällen jag fått i livet, men det är nog även den mest välbehövliga, berättar hon medan hon sätter sig i soffan efter att ha plockat fram det mest svenska fikat man kan hitta, Gifflar.
Trots att hon bara har varit i Norge i lite mer än två månader hör man en tydlig norsk brytning när hon talar. Nu är hon inne på sin andra sommar i rad och stormtrivs i sitt nya hem.
Den friska havsbrisen känns extra ren från loftvåningens balkong med utsikt över klippor, båtar och havet. Precis intill hamnkanten bor hon nu tillsammans med andra som arbetar på restaurangen, som hon har delat hus med under sommaren. Bara ett par minuter från där hon idag bor ligger en sjökrog med namnet Første reis, den första resan, där hon idag arbetar som servitör.
– Det här är min andra sommar och jag älskar det, berättar hon stolt.
Allt började med att hon under sitt andra år på gymnasiet kände sig tvungen till att skaffa sig ett sommarjobb för att fördriva tiden och tjäna in några extra kronor.
– Många av mina kompisar hade fått jobb på Ica, så jag sökte också. Jag tänkte inte så mycket på något annat jobb för jag tänkte att det fanns ingen annanstans jag egentligen ville jobba.
Den inre trygghetsnarkomanen
Hon beskriver sig själv som en trygghetsnarkoman och har alltid valt det bekväma och trygga framför det okända.
– Jag har alltid varit väldigt hemmakär och känner mig väldigt trygg i min lilla bubbla.
Tanken på att ens flytta från sitt trygga hem i Karlskoga liknade en mardröm hon inte ens övervägde, bara Örebro kändes skrämmande nog.
– Det fanns inte ens på kartan att jag skulle vara någon annanstans än i Karlskoga.
Men veckorna passerade och hon hade fortfarande inget jobb.
– Min mamma hade fått höra från en bekant att hon visste om en restaurang i Norge som sökte personal till sommaren och sa att jag borde söka dit — men jag sa nej. Aldrig i livet att jag skulle flytta till Norge. Jag var tvärsäker på min sak.
Efter ytterligare avslag från de lokala Icabutikerna lyckas mamma Marie Holmqvist övertala Indra om att i alla fall söka till det där restaurangjobbet, speciellt eftersom hon har tidigare erfarenheter inom branschen.
– Jag skickade in min ansökan men tänkte ju fortfarande att jag absolut inte skulle flytta dit.
En början
Strax efter att Indra hade klickat på ”skicka” fick hon ett snabbt svar där restaurangägaren Torild Sørensen gärna ville veta mer om Indra, och efter vidare kontakt ville hon att Indra skulle komma ut till ön för att provarbeta över en helg.
Sagt och gjort.
– Jag tyckte faktiskt att det var väldigt roligt men jag var inte alls övertygad om att det var det här jag ville göra med min sommar.
Efter helgen fick hon frågan om de skulle träffas under sommaren igen, och utan att tänkta på det svarade hon ”ja”.
– Det kom per automatik, och då var det bara att fullfölja tänkte jag.
Som ny
Innan hon visste ordet av det satt hon i bilen på väg till Norge, som skulle bli hennes hem de kommande två månaderna. Redan innan hon hade kommit dit bestämde hon sig för att testa något nytt. Hon skulle testa att vara sig själv, inte den där påhittade Indra som ändrade personlighet så fort hon träffade olika människor — hon skulle bara vara sig själv.
– Det är svårt att bara vara sig själv när man inte varit sig själv på mer än tio år, säger hon och skrattar.
Hon beskrev sin resa till Norge som en vit canvastavla.
– Jag fick välja vilja färger och motiv, och det var så skönt.
Efter ett tag insåg hon att hon kände sig mer och mer bekväm i sig själv och vem hon var. Och för kanske första gången började hon sakta men säkert tycka om den personen hon blivit, eller den hon kanske alltid varit. Och till hennes förvåning verkade hennes omgivning också det.
– Jag slutade fundera så mycket på vad jag sa eller vad andra skulle tycka om mig och fortsatte så, ett steg i taget. Det var då jag insåg att folk stannade kvar, även fast jag bara var jag.
Indra hade för första gången börja hitta sig själv, och med det ett helt annat självförtroende än vad den där blyga trygghetsnarkomanen hade för bara några månader sedan.
– Jag tvingade mig själv att sätta mig själv i obekvämare situationer och insåg ju att jag överlevde det, till och med älskade det. Det var en sådan frihetskänsla.
Inga måsten
Hon började inse att livet hade mer att erbjuda än den där färdigställda planen, och jorden skulle inte sluta snurra för att planen eller livet, inte riktigt blev som det var tänkt.
– Jag började ställa mig själv frågan: Vad är det värsta som kan hända? Och nu har jag börjat släppa på den där livsplanen jag hade. Det var ett jobbigt beslut att ta, men det var nödvändigt för min hälsa och min personliga utveckling.
De två månaderna visade sig vara hennes hittills livs mest avgörande sommar. Men trots det fanns det ingen plan på att återvända i år igen. Det var inte förrän hon fick jobb i Karlskoga inom restaurangbranschen som hon kände att det var något som saknades.
– Jag serverade några gäster som var från Norge och kände direkt hur jag klev in i rollen som servitör i Norge, och det var så jag insåg att det var i Norge jag behövde vara.
Idag sitter hon planlös och har aldrig varit lyckligare i sig själv och sin plats i livet. Trots att det inte är hennes drömyrke menar hon att sällskapet är det som har varit avgörande.
– Det är inte ett arbete som jag har drömt om, men om jag skulle arbeta med de människorna jag arbetar med idag skulle jag kunna göra det här för resten av mitt liv, berättar hon.
På obestämd tid
Och även fast det inte tillhörde hennes plan har hon nu bestämt sig för att stanna på den lilla ön Skjærhalden på obestämd tid.
– Jag har från och med den här sommaren ett löpande kontrakt och jag har bestämt mig för att i alla fall stanna i minst ett år.
Senare under den kvällen bestämmer vi oss för att mötas upp vid sjömatsrestaurangen Første Reis, som hon arbetar på. Den är inte så stor inifrån men den är vackert inredd med en rustik och elegant design, och utanför finns en stor men för tillfället tom uteservering
– Just nu har högsäsongen precis avslutats så det är inte så mycket folk just nu. Men det ska bli spännande att jobba här under vintertid. De som har jobbar här ett tag säger att det är väldigt mysigt, säger hon.
Efter att ha spenderat en hel dag med 19-åriga Indra Allen är det bara att konstatera att hon åkte till Norge och hela hennes liv vändes upp och ned, men på kanske det bästa möjliga sättet. Och namnet på restaurangen får representera hennes nyfunna kärlek till livet, men också sig själv.