Hoppa till huvudinnehållet

Måste nå en högre lägstanivå

Publicerad:
Insändarskribent menar att det behövs arbetstidsförkortning och kompetensutveckling inom vården.
Insändarskribent menar att det behövs arbetstidsförkortning och kompetensutveckling inom vården. Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Inom vården är det ständig huggsexa om både undersköterskor och sjuksköterskor, behovet och efterfrågan av utbildad personal är stort men tillgången lyser med sin frånvaro. Trots utmärkta utsikter för en trygg och långsiktig tillsvidareanställning är det svårt för arbetsgivare att rekrytera personal. Vi som jobbar vet varför.

Det är mycket slitsamt för kroppen, obekväma arbetstider som bidrar till att man aldrig riktigt kan vara ledig på sin lediga tid och en lön som inte på något vis kompenserar för den intensiva arbetsmiljö man ständigt vistas i. Det är inte vilket jobb som helst, vem som helst kan inte utföra jobbet.

Att leverera matlådor, diska, slänga sopor eller lägga fram färdiga apo-dospåsar är inte svårt, det klarar nästan “vem som helst”, men för att säkerställa en god vård och omsorg för de som behöver måste det finnas en generell grundkompetens som står en bra bit över dagens nivå.

Vem som helst kan nämligen inte förstå och agera utifrån tidiga tecken på risk för trycksår, biverkningar som kan bero på läkemedelsanvändning, samband mellan olika sjukdomstillstånd, hur man vårdar en palliativ människa eller behov av olika hjälpmedel och i så fall vilka. Att bära på psykosocial och medicinsk kunskap och kunna omsätta den i praktik på ett ansvarsfullt och adekvat sätt är en yrkesskicklighet vi måste vara mycket rädda om och kräva som grundläggande för att arbeta inom vård och omsorg. Detta om något skulle höja statusen på allmänhetens syn av vårdyrket. Vi ska inte låta kvalitén sjunka till den nivå att man låter vem som helst göra jobbet, bara det finns tillräckligt många händer och därtill gärna utnyttja de som står längre bort på arbetsmarknaden och således kräver minst, så man samtidigt kan spara några kronor.

Hur ska vi göra för att nå en högre lägstanivå?

Vi börjar med att grundligt utreda hur utbildningen bedrivs och vad den innehåller, ser till att den är likvärdig över hela landet och att nivån för att bli godkänd är relativt hög. Vi vill alla känna oss trygga när vi själva eller våra anhöriga behöver vård oavsett i vilket skede av livet det gäller.

För att personalen ska orka med att vårda andra måste även de vårdas, vi kan inte längre blunda för de höga siffrorna vad gäller sjukskrivningar inom vårdyrken! Svaret är arbetstidsförkortning och kompetensutveckling.

Problemet i fråga om arbetstidsförkortning är kortfattat att det redan föreligger brist på personal och med arbetstidsförkortning skulle man behöva anställa ännu mer personal. I en artikel på arbetet.se (https://arbetet.se/2019/07/26/sex-timmars-arbetsdag-experimentet-som-kom-av-sig/) kan man läsa att studier gjorts runt om i landet med gott resultat, därefter stannar det i de flesta fall av. I artikeln kommenterar och belyser politikern Daniel Bernmar det som kan vara ett avgörande problem “I socialförsäkringssystemet som helhet halverades kostnaderna, men vinsterna hamnade hos staten och alla förlusterna hos arbetsgivaren, i det här fallet kommunen”.

Jag är dock övertygad om att många som lämnat vårdyrket på grund av arbetsmiljön skulle kunna tänka sig att återvända när man ser att det finns möjlighet att kombinera yrkesliv med familje och privatliv, många gånger har jag hört ordet ‘livegen’ nämnas när man pratar om sitt jobb inom vården. Vi skulle även kunna behålla den fantastiska kompetensen den äldre generationen vårdarbetare besitter, de skulle troligtvis också känna sig mer motiverade att jobba ytterligare några år om arbetsbördan minskade.

Den andra åtgärden jag ser som direkt nödvändig är att personal måste få löpande kompetensutveckling, dels utvecklas vården ständigt med nya rön och forskningar och dels är det av yttersta vikt för att en människa på ett personligt plan ska orka bibehålla sitt engagemang och positivitet för sin yrkesroll.

Vi står fortfarande och trampar vatten med endast näsan ovanför vattnet, inga applåder i världen kommer få vårdarbetare att stanna kvar med sitt eget liv och hälsa som insats. Vi måste alla börja ställa krav på de som kan göra skillnad, vi vårdarbetare behöver stöd i kampen för att nå en acceptabel arbetsmiljö. Vi behöver er hjälp, så vi orkar hjälpa er och era nära den dagen ålder eller olycka för eran väg till oss.

Jennifer

Artikeltaggar

ArbeteArbetsgivareDaniel BernmarOmsorgPalliativ vårdVårdVård och omsorg