Fotbollslegendarer och disponenter – bakom varje gravvård finns ett levnadsöde

Den första som begravdes var en 3-årig pojke, ett par veckor innan kyrkogården hade invigts. Men det stod inte på förrän den som jobbat för att en kyrkogård skulle anläggas och kyrka byggas i Degerfors också begravdes där. Om det och andra levnadsöden bakom namnen på gravvårdarna fick deltagarna vid sommarens sista kyrkogårdsvandring veta mer.

Degerfors-Nysunds församling har i sommar hållit ett antal guidade vandringar i de båda kyrkorna och även en vandring på respektive kyrkogård. I veckan gick sommaren sista guidade vandring, den hölls av kyrkvaktmästare Anders Berglund på Degerfors kyrkogård.

Drygt 20 personer hade kommit för att gå med och få veta mer om personerna bakom gravvårdarna. Där går tankarna osökt till strofen av den värmländske poeten Nils Ferlin ur ”En skål i bröder” som lyder ”Och skiljetecknen de stå vid graven och säger; här ligger stor mans ben”, för det syns det bevis på även på Degerfors kyrkogård.

Modet styr

Berglund berättar att de höga och smala gravvårdarna, som inte är vanliga idag, började komma på 1860-talet genom att det fanns gott om stenindustrier och de är oftast gjorda i granit eller diabas. Ju bättre ställt man hade desto större gravvård kunde man köpa.

Runt sekelskiftet fick fler råd att köpa gravvårdar och på 20-talet började staten uppleva kyrkogårdarna som väldigt röriga.

– Det massproducerades gravvårdar som var ganska fula och nu sattes det upp regler för höjd och placering med mera, säger Berglund och fortsätter:

– I mellankrigstiden blev det nya ideal igen, mer enhetliga och mindre gravvårdar utan krusiduller. Senare, på 60-talet, kom det in fler stensorter, bland annat röd granit. Idag kan de se ut hur som helst, så det går mode även i gravvårdar, säger Berglund.

Gjorde gott

Men det han pratar om mest är förstås människorna bakom gravvårdarna, bland andra om Joseph Larsson, disponent vid Degerfors järnverk. Han gjorde, enligt Berglunds berättelse, mycket gott för Degerforsborna, bland annat var han drivande i en kommitté för att bilda en konsumtionsförening, sedan handlarna höll så höga priser att arbetarna inte kunde handla.

– Han startade även upp en sjuk-, hjälp- och begravningskassa, utvecklade folkskoleverksamheten på orten och ville att Svenska kyrkan skulle bygga en kyrka och kyrkogård här, säger Berglund.

Så blev det också. Järnverket upplät mark för det och kapellförsamlingen bildades 1882 medan kyrkogården invigdes året därpå.

– Men Joseph Larsson dog i sviterna av en lunginflammation redan 1884 och efterlämnade fru och fyra minderåriga barn. Så slumpade det sig så att han var en av de första som begravdes här, säger Berglund där han står intill Larssons gravvård. Han fortsätter:

– Men den första var Karl Hjalmar Värme, som begravdes redan ett par veckor innan kyrkogården invigdes. Hans grav finns inte kvar, han var 3 år då han begravdes.

19 barn

Berglund går vidare på den äldre delen av kyrkogården och stannar till vid en gravvård med namnen Johan och Nanna Basth. Han berättar att där ligger även Klas Ljungdal, som dog 1915.

Lite efterforskningar tyder på att Klas var far till Nanna.

Berglund berättar om Ljungdal, som bodde i en enrummare på Berget och fick fem barn med sin första hustru, som dog tidigt.

Han behövde hjälp och då kom hennes syster, Anna Sofia, som var 20 år yngre och flyttade in. De gifte sig så småningom och fick tillsammans 14 barn.

– Ljungdals ansågs privilegierade, då de även fick disponera ett av vindsrummen.

Ur den första barnkullen emigrerade samtliga till Amerika och i den andra sex av barnen.

Riddargrav

En gravhäll som brukar väcka viss uppmärksamhet på kyrkogården, där står nämligen ingenjören och riddaren CA Caspersson.

– Barn brukar fråga om det var en äkta riddare. Carl August Caspersson blev vid 37 års ålder chef för metallurgiska avdelningen vid Strömsnäs järnverk och han var tekniskt banbrytande och skarpsint. Hans bessemerstål utmärkte sig som en av den tidens främsta, berättar Berglund och förklarar att det var på grund av dessa förtjänster han fick han Vasaorden, instiftad av Gustav III till Gustaf Vasas minne.

– Det var för sin tid en demokratisk utmärkelse då man inte behövde vara adlig för att få den.

Berglund berättar om hur dödgrävare, som kyrkogårdsarbetarna kallades, fick 1,50 kronor i ersättning för varje gravgrävning för ett fullväxt lik, men en krona för ett minderårigt.

Halva Degerfors

Vandringen går vidare till Carl Janssons grav, mannen som ägde Agens herrgård där förskolan Herrgården finns idag.

– Det sades att han ägde halva Degerfors och att bruket ägde den andra halvan, berättar Berglund och beskriver hur Ragnar Moberg berättade att han som barn tyckte att det alltid var spännande att se ”Carl Jansa i Agen”. Berglund berättar hur Moberg beskrev hur han snusade och brukade ta fram en silverdosa ur västfickan ur vilken han med en miniatyrsked förde in snuset, först i ena sen i andra näsborren. Vidare hur det mesta hamnade där det skulle men att det oftast syntes snuskorn på sidenslaget på hans rock.

Berglund berättar vidare hur ekonomin gick utför för Carl Jansson, som runt första världskriget sålde av tomter i Kanada för att få ihop pengar och hur han var på obestånd då han dog, varvid hans änka Josefina fick hyra bostadsrum hos en byggmästare.

Mest mäns titlar

Titlar på gravvårdar är en annan sak Berglund belyser längs vandringen och hur de också förmedlar bygdens historia, då många är tydligt hemmahörande inom järnhantering och vittnar om att vi befinner oss i ett brukssamhälle.

Men Berglund pekar också på vikten av att nordvästra stambanan här gick förbi. Så kan man läsa på Adolf Karlssons grav, att han var kontorist vid SJ.

– Man ser inte många kvinnonamn med titlar, det är mest män, konstaterar Berglund.

Men det är inte alltid titlar från urgamla tider. Berglund stannar vid Börje Ågrens grav och många minns säkert eldsjälen som var med och fixade med massa evenemang för degerforsarna, från marken och fôlkfest i parken, till karneval och luciatåg.

– Han var också ett stort DIF-fan och när de senast spelade i allsvenskan, på 90-talet, var han en känd speaker på Stora Valla. Börje sa, att ”då vi låg i allsvenskan bodde jag på Stora Valla 24 timmar om dygnet”. På gravvården står det idéagent. Idag kanske vi skulle ha sagt influencer, säger Berglund.

DIF och media

Efter en sväng in i Fredens kapell går färden vidare till graven för missionären i Uralbergen och även i Gammalsvenskby i Ukraina, Wilhelm Sarwe, som fortsatte sin missionärsgärning i bland annat nuvarande Georgien och Turkiet.

Där ligger också hans son Paul begravd och även han har kopplingar till fotbollen, då han var ordförande i Degerfors IF.

– Det sägs att det aldrig funnits så bra mediasamarbete som då, för han visste hur man skulle behandla journalister, säger Berglund och berättar vidare att Paul själv var reporter och lokalredaktör för Degerfors Tidning, det vill säga en del av den tidning du just nu läser.

DIF-legender

Berglund fortsätter på fotbollstemat nere i det som kallas ravinen, där en av Degerfors IF:s genom tiderna främsta spelare är begravd; Olle Åhlund. Han spelade inte färre än 334 seriematcher, varav 312 i allsvenskan för det rödvita laget. Han ingick också i landslaget, spelade 34 landskamper och var med och tog brons OS i Helsingfors. Berglund berättar att han dessutom fick guldbollen som tilldelas årets bäste fotbollsspelare.

Strax intill är ännu en DIF-legendar begravd, Magnus ”Skjorta” Bergström, som Berglund berättar var en av de skickligaste bollfångarna som fanns på 1940-talet. Han spelade för DIF 1933-53 och var under några år även med i landslaget.

Han berättar vidare att ”Skjortas” familj bodde grannar med familjen Jakobsson, där de kända Hambo-bröderna var hemmahörande. Sammanlagt spelade de 691 matcher i DIF.

Ytterligare en bit därifrån finns Gunnar Rydholms grav. Han var nog den längste supporter de rödvita haft, i dubbel bemärkelse. Den långe mannen följde laget överallt och hade en given plats i matchbussen då de spelade borta, han var fikaansvarig och servade domarna under matcherna. Till yrket var han parkarbetare och plockade och höll rent i samhället där han for fram på sin packmoped.

– Vid hans begravning var det mer än fullsatt i kyrkan och bland andra skyndade sig Tord Grip hem från England för att delta i akten, säger Berglund.

Fler öden

Berglund hinner visa ytterligare ett par gravar längs vandringen, i båda fall handlar det om tämligen unga människor. Den ena är Linnea Hägglund, som dog endast 43 år gammal. Berglund berättar att hon var mamma till Kristdemokraternas forne partiledare Göran Hägglund, som då endast var fyra år och som berättat om hur hårt livet kunde vara för metallarbetarna i Degerfors, som inte sällan blev orättvist behandlade.

– En del barnfamiljer var stora och ville ha större lägenheter, men fick det inte. Järnverket ville rekrytera någon högre ingenjör som om något halvår kunde bestämma sig och barnfamiljerna fick vänta, berättar Berglund och förklarar att man till dess höll på lägenheten.

Dag Wedin var endast 19 år då han kraschade på F15 i Söderhamn under sin grundutbildning som fältflygare. Berglund berättar hur han då de skulle landa på rad hamnade i jetstrålen från planet framför, planet slog runt, han blev svårt skadad och avled dagen därpå.

Fler människoöden bakom de i sten huggna namnen kan man få ta del av senare i höst.

– Jag planerar ännu en kyrkogårdsvandring, då på de modernare delarna av kyrkogården, i oktober nån gång. De här vandringarna drar mer folk än de guidade kyrkovisningarna, fast även de har varit välbesökta. Men det här ger väldigt mycket, folk är intresserade och berättar egna minnen kring personerna, säger Berglund.