Fler behövs till underhållet på djurkyrkogården: ”Vet inte hur länge vi orkar”

Ett år har gått sedan Monica Albertus med släkt och vänner började röja på djurkyrkogården i Lämås. Närmre hundra gravar dolde sig i sly och gräs.

Men fortfarande efterlyses fler som kan hjälpa till, framförallt med gräsklippning.

Det har nästan gått ett år sedan Monica Albertus visade tidningen hur Karlskogas djurkyrkogård bokstavligen försvunnit under sly och högt gräs.

Hon hade då påbörjat det digra arbetet med att röja upp och i november 2022 var det redan en stor skillnad, även om flera gravar fortfarande var dolda i det höga gräset..

Idag, 11 månader senare, får man nog säga att de flesta gravar syns. En hel del av den sly som växte vilt på kyrkogården är undanröjd och där man tidigare inte såg gravstenar finns idag färska blommor på flera av gravarna. Något som vittnar om att allt fler djurägare återvänt.

Lokala företag har hjälpt till med färg till bänkar, parkeringsskylt och blomlådor, vägen ner har fått nytt grus och nedfallna träd har forslats bort. Sittplatser för en stunds eftertanke har strategiskt ställts ut.

– Det är så rofyllt här, säger Monica.

Men det har inte varit ett enkelt arbete och hon funderar mycket på hur misskötseln kunde gå så långt.

– Många kommuner har en djurkyrkogård. Både Kristinehamn och Örebro har, men i Karlskoga glöms den bort, säger Monica och önskade att kommunen kunde hjälpa till mer.

Gräsklippning

I höstas efterlystes fler frivilliga som kunde hjälpa till med underhållet och den önskan står kvar fortfarande.

– Det var några som kom ut och hjälpte till en del, men det som jag mest behöver hjälp med är någon som kan turas om att åka ut med gräsklippare, säger Monica och fortsätter:

– Det vore en enkel insats för kommunen att iallafall kunna bidra med gräsklippningen, men det verkar svårt att få igenom.

Kommunstyrelsen ordförande Tony Ring (M) förklarar att det vare sig nu eller tidigare funnits något kommunalt ansvar för djurkyrkogården, men menar att förslag alltid kan lämnas in till kommunen.

– Det har tidigare drivits av ideella krafter i en förening. Men jag ska inte säga att det inte finns ett allmänt intresse av att ha en djurkyrkogård, fast ett beslut om skötsel måste gå rätt väg rent politiskt för att pengar ska avsättas, säger Ring.

Han och Monica har haft kontakt tidigare bland annat om den saknade skylten ”Djurkyrkogård” som suttit vid nedfarten, något han till nyligen trodde var löst.

– Jag lyckades tidigare få kontakt med Trafikverket om att sätta upp en skylt. De hörde senare av sig och förstod inte var den skulle sitta så jag försökte koppla ihop dom med Monica, men jag förstår ju nu att det inte lyckades, säger Ring.

Monicas barnbarn Adrian har gjort insatser med gräsklippningen, men oftast är det tillsammans med väninnan Monica Forsman som hon regelbundet åker ut till platsen i Lämås. De funderar mycket på hur länge till de kommer orka sköta underhållet.

– Hade jag vetat att det skulle bli så här när jag begravde min första hund här, då hade jag aldrig gjort det, säger Monica Albertus.

De båda väninnorna är dock eniga i sin tro att en djurkyrkogård borde vara uppskattad bland kommunens djurägare och ser att man skulle kunna utveckla platsen ännu mer för att locka fler.

– Förr var det vanligare att man begravde djurkroppen medan det idag är betydligt vanligare med kremering, något som väckt en tanke om att en minneslund skulle kunna vara på sin plats, säger Monica Albertus.

– Ja, det behöver finnas alternativ så man inte behöver begrava sitt djur i trädgården. Det händer ju att man byter bostad och då blir graven kvar. Med en djurkyrkogård har man alltid en plats att åka till även om man flyttat, säger Monica Forsman.

Uppskattningsvis kan man idag räkna ihop till ungefär hundra gravar i den lilla gläntan. Ett antal som ändå inger hopp om att fler borde vara intresserade av att hålla efter platsen.

– Tänk om alla som har grav här skulle hjälpas åt, då borde vi vara jättemånga, avslutar Monica Albertus.