Det är omöjligt att inte bli imponerad av killen som sitter mitt emot mig. Philip Karlström fick en stroke 29 år gammal och nu kämpar han för att ta tillbaka både livet och talet.
Philips liv tog en dramatisk vändning den 27 juli 2022. Tillsammans med ett gäng kompisar var han i Gävle för att skjuta lerduvor.
– Jag satt på en sten och bara ramlade ihop och jag minns ingenting, berättar han.
Stroken kom helt utan förvarning men lyckligtvis reagerade kompisarna blixtsnabbt när de såg Philip ramla och tappa medvetandet. De förstod direkt att det var allvarligt och kallade på ambulans.
Ilfart mot Uppsala
Medan ambulansen med Philip åkte i ilfart mot sjukhuset kontaktade kompisarna mamma Åsa som var i Dalarna.
– De sa att Philip var dålig och att ambulansmännen misstänkte stroke. Jag fattade ingenting, det blev total kaos i huvudet. Jag ringde Philips pappa Lennart och sa att vi måste åka till Gävle. När vi var på väg ringde de från sjukhuset igen och sa att Philip var på väg till Uppsala med ambulanshelikopter.
Philip som var nedsövd kom till neurologintensiven i Uppsala mitt i natten och Åsa minns inget av bilresan dit, allt var som ett töcken. Han hade högt blodtryck och man tror att det var anledningen till stroken.
– Vänner har berättat att jag ringde dem, men det är inget jag kommer ihåg, chocken var total. Det var fruktansvärt att se Philip med tub i halsen och kopplad till respirator.
Morgonen efter blev det operation på grund av övertryck i huvudet. Familjen fanns på plats hela tiden.
– Sjukvårdspersonalen, sju stycken, hade ständig koll och de skrev i en dagbok. Dels för att vi anhöriga skulle veta vad som hände men även för Philips skull. Vi har använt den som bearbetning. De skrev så gulligt i boken och även vi anhöriga kunde skriva i den, säger Åsa.
Efter operationen flögs han till på intensiven på Universitetssjukhuset i Örebro för vidare vård. Philip låg sedan nedsövd under ett par veckor. I början var det korta stunder han väcktes och sedan ny sövning igen och det tog ett par månader innan Philip kunde klara sig helt utan respirator.
– Det var jättekonstigt att vakna upp. Det tog lång tid innan jag förstod vad som hänt och att jag helt plötsligt inte kunna röra mig.
Operation av stämbanden
Så småningom kom han till avdelning 96, som är rehab för stroke och där bodde han ett par månader.
– Det blev som ett andra hem för både mig och min familj, säger Philip.
– Han satt och åt pizza med personalen ibland när vi kom på besök berättar Åsa med ett leende.
Philip fick en så kallad trakeotomi inopererad halsen, det innebär att man gör en öppning på halsens framsida för att skapa fri luftväg eftersom stämbanden hade blivit förlamade. Luften kommer inte igenom när stämbanden blir stela. Den sitter fortfarande kvar, mest som en säkerhetsgrej om han blir förkyld förklarar Åsa.
Han har bestämt sig för att göra en operation av stämbanden för att slippa trakeotomi. Alternativet är att ha den kvar, men det vill han helst inte.
– Det är så knövligt och jag längtar efter att bada och att träna i bassäng, säger han.
Blödningen satt i vänster hjärnhalva och förutom förlamning i högersidan ledde det även till afasi.
– I början kunde han bara peka, men nu fungerar talet bättre och bättre, säger Åsa.
Månaderna gick med rehabträning efter schema. I början var det i sängen och personalen hjälpte honom att röra armar och ben. Sedan blev det på rehabavdelningen och han tog sig framåt steg för steg.
– Jag har fått öva mig att använda vänster hand, säger Philip.
Han jobbar hårt för att återta språket och lägger mycket tid på Tiktok och Instagram där han har ett konto. Ofta pratar han live där och visar sina framsteg och hur han tränar. Där får han både pushar och hejarop vilket taggar honom ännu mer.
– Det var inget jag tänkte från början, men det blev så jag sökte likasinnade. Jag hittade en kvinna som drabbats och idén föddes att göra samma sak.
I december kom han hem i rullstol, med idogt kämpande kunde han lämna rullstolen 1 mars och gå med en krycka. Nu klarar han sig utan den också.
– Vi fick tillgång till kommunens fantastiska hemtagningsteam. De har gjort jätteskillnad för oss. De är vårt bästa stöd, kunniga och intresserade, säger Åsa.
Huset med vacker utsikt över Möckeln är fyllt av träningsprylar som han jobbar hårt med. Han tränar med vikter med fem kilo på det svaga benet som har hjälp av en skena, kör spinningspass och sitter med olika typer av handövningar.
– Jag tränar hela tiden säger Philip och tillägger att han önskar att tillfrisknandet skulle gå snabbare.
– Det tar tid, men i vår familj är vi inte kända för att ha tålamod, säger Åsa och vänder sig till Philip:
– Du är jättehäftig och fantastisk!
Öva på talet
Två dagar i veckan är Philip på Afasihuset i Örebro. Då är det inte styrka som tränas utan att hitta tillbaka till bokstäver, att läsa och öva på att samtala men även att jobba vid datorn.
Afasi innebär att han har meningarna klara i huvudet men det blir fel när de ska ut.
– Det är frustrerande säger Philip som pressar sig och vill det ska gå snabbare.
På grund av en gigantisk envishet och en vilja att komma tillbaka till livet som det var innan kan han numera lyfta högerarmen i axelhöjd och högerbenen får han upp en halvmeter. Högerhanden är fortfarande obrukbar men det tänker Philip ändra på. Till sin hjälp har han Steven Allen på Brickegårdens vårdcentral som är specialist på neurosjukgymnastik.
Efter sommaren har Philip även börjat med styrketräning.
Han berättar om och visar en bild på sina fantastiska arbetskamrater och vänner som troget stått vid hans sida genom kampen och för en stund blir det känslosamt för oss alla.
– Det har varit en tuff bearbetning för de som var med när det hände, det tog lång tid för dem att hämta sig, säger Åsa.
Vännerna har tagit med honom ut på restauranger, fester, jobbmöten och bröllop.
– De är en stor del i rehabiliteringen och jag förstår nu varför du valt dem, dina nära vänner, säger Åsa.
En annan stor del i rehabiliteringen är hans intresse för matlagning och han har köpt bra hjälpmedel för att det ska fungera. Det har varit tufft att lära sig skära med vänster hand, men som den kämpe han är har han löst det.
– Jag är alldeles chockad över hans gourmetmat. Han gör så många olika maträtter, jag får köpa mycket konstiga ingredienser. De som blir bjudna på hans mat är alldeles lyriska. Det ligger massor av matrecept ute på hans instagram- och tiktokkonto. Han filmar och klipper själv, det är ju också en bra träning, säger Åsa.
På bordet står en signerad bild av Leif Mannerström. De två har nämligen haft kontakt.
– Han ringde mig och vi pratade matlagning. Sen kom hans bok på posten när jag fyllde år. Det gav en riktig kick, ler Philip.
En dröm är att få presentera sitt eget recept på hamburgare på någon restaurang.
– Leif sa till Philip att när man mår dåligt ska man gå till spisen och laga mat, det hjälper, säger Åsa.
Uppfyllt en dröm
Alldeles nyligen uppfyllde han en dröm, nämligen att tatuera sig hos sin vän Arthit Suwan. Det blev ett lejon där ena sidan är skadad med ett ärr, vilket står för stroken och andra sidan är hel och står för styrka och kamp. Dessutom kom stroken i lejonets tecken och symboliserar Philips resa.
– Jag är jättenöjd med tatueringen, den blev så bra. Man ska leva livet och göra det man vill, säger han!
Det här har inspirerat honom att göra flera och han har redan bokat ny tid. Motivet blir en blandning av människa och tiger.
Det är mycket inplanerat nu, bland annat har Åsa och Philip ansökt om tre rehabveckor i Spanien via Försäkringskassan. Läkaren har godkänt, han anser att Philip kan ta del av det och utvecklas.
Just nu är träningen ett heltidsjobb men han längtar tillbaka till jobbet på Moelven. Han har varit på möten på jobbet om framtiden och planering.
Philip berättar att det ibland känns hopplöst men att han hela tiden känner att han ska tillbaka till sitt gamla liv så gott det går. Det har varit så ända från början men det kommer att ta tid.
– Man måste tillåta sig att svära och skrika ibland, men sen ta nya tag.
Philip vill uppmana andra att ha en tro på sig själv och inte ge upp när det är tufft. Det är därför han väljer att berätta sin historia.
Han berättar att han mår ganska bra idag, men sticker inte under stol med att det är tufft stundtals.
– Läkarna tycker det har gått fort, de är imponerade och överraskade. Nu kliver han in på vårdcentralen utan krycka. De har ju kunskapen om hur lång tid det kan ta, säger Åsa.
Tidigare tränade han padel och frisbeegolf och vill gärna göra det igen på sikt.
– Vi får se, säger han och Åsa tillägger:
– Du har många hejaklackar som pushar dig.