Kolmilan Signe är tänd: ”Vi måste vakta dygnet runt”

Under onsdagen inleddes Kolarveckan i Granbergsdal, då Jonas Jansson tände årets kolmila. Högtidsceremonin genomfördes för trettiosjätte gången i ordningen, men frågan är om inte serveringen av kolbullar var desto mer helig.

Den första milan i Granbergsdal tändes 1987 och sedan dess har Byalaget hållit traditionen levande.

Kolarbasen Bernt Eriksson berättar att arbetet med milan påbörjades strax efter midsommar, vilket är något senare än vanligt. Dess innanmäte har proppats med 60 kubik granved som om sex dagar kommer ha förvandlats till hälften så mycket kol.

Onsdagskvällen i Granbergsdal är en vindstilla och solig sådan.

– Det är bra att det inte blåser, det vill man inte att det gör när milan tänds, säger Eriksson.

Får inte brinna

Årets mila heter Signe, uppkallad efter Erikssons farmor. Och hedersuppdraget om att sätta fyr på Signe fick Jonas Jansson, antikvarie vid Länsstyrelsen Örebro.

– Ska de släppa upp en byråkrat där uppe, skrattar Jansson som precis innan tändning tycks vara ganska pirrig:

– Det måste fungera på första försöket, men jag har ju inte fått öva.

Tändningen gick dock vägen och inom några minuter bolmade det upp rök ur öppningen till tändtrumman uppå milan.

Bernt Eriksson betonar vikten av att milan inte ska brinna inombords, utan snarare pyra. Fattar den eld förstörs förkolningen och i sådant fall blir slutprodukten en hög med aska i stället för kol.

– Om några timmar stänger vi milan då vi lägger ris och stybb i trumman och sedan ett plåtlock över. Då stänger vi milan så att syre inte hittar in, förklarar Eriksson.

”Inte ofarligt”

Man kanske kan tänka sig att milan sköter sig själv när hon väl är tänd, men så är knappast fallet. Under förkolningsprocessen, som för en mila av denna volym tar ungefär sex dagar, krävs orubbad och ständig uppmärksamhet.

– Milan måste vi vakta dygnet runt och klubba den med jämna mellanrum så att den håller tätt, berättar Eriksson.

Kolarveckans invigning ramades in av trubadurerna Leif Lindén och Bo-Göran Röös som spelade och sjöng. Stekningen av kolbullar serverade med fläsk och lingon var också något som drog folk – under kvällen gjorde man av med drygt etthundra liter smet.

Anders Jansson är en av de som varit med och byggt milan och han kommer också att vakta den vissa skift, även nattetid.

– Det är kul att se hur det här går till. Jag tänker på förr, när man ofta fick vakta flera milor i taget helt själv, säger Jansson och fortsätter:

– Man förstår att de som var själva såg massa skogsrån, det är inte konstigt. Det är inte helt ofarligt heller, i milan är det 800 grader varmt så trampar man igenom blir man inte långvarig. Därför kan man säga att klubban som vi slår och känner efter med är en livförsäkring.

Att kolmilning är ett hantverk som kantas av viss mystik är därför tveklöst. För medan timmarna lider, skogen sjunger och skyarna går får man vaksamt vänta vid sin mila – farorna ihop med omsorgen är kanske just det som ger traditionen vid Granbergsdal, som förr innebar ett sant slitjobb, sin säregna tjusning.