För 30 år sedan kretsade mycket kring fotboll i mitt arbetsliv. Inte minst under sensommaren och hösten. Allting kulminerade på tisdagskvällen 14 september.
Degerfors IF hade, bekvämt, slagit ut Sliema Wanderers från Malta i kvalet till Cupvinnarcupen och fick då ta sig an Parma, det italienska stjärnlaget där Tomas Brolin var en av många storspelare.
Mot det kom DIF till spel med ett hemvävt lag med några spetsförstärkningar utifrån.
Ulf Ottosson saknades efter att helgen innan fått ett benbrott, när han sparkades sönder utan att ens få frispark i skandalderbyt mot Örebro SK.
Henrik Berger hade precis som Ottosson gått den långa vägen i klubben, från pojklagen, via juniorspel och upp till A-laget.
Det var Berger som sköt upp Degerfors i allsvenskan, med 2–0-målet mot Djurgården. Bland annat.
Och det var han som stod i centrum den här höstkvällen då över 10 000 åskådare fanns på plats för att se lilla, lilla DIF försöka skaka om Parma – på den tiden en maktfaktor att i högsta grad räkna med inom den italienska toppfotbollen.
Det stod 0–0 efter första halvlek. Och det var fortfarande mållöst när halva andra halvlek spelats. Degerfors var på intet sätt chanslöst utan bjöd på mycket bra motstånd.
Då kom ett av de mest minnesvärda målen som jag upplevt på Stora valla.
”Jag siktade mot främre stolpen”, sade Berger efteråt.
Och han gjorde det, bevisligen, så bra att bollen gick direkt i mål på hans hörna.
Faustino Asprilla, den colombianske landslagsmannen, var länge anonym. Dusko Radinovic, som vunnit finalen i världscupen med Röda Stjärnan innan han anslöt till Degerfors, ”tog bort” honom ur matchen.
Mot slutet fick Radinovic utgå skadad. Och den ledning som DIF höll tills 87:e minuten kvitterades. Av Asprilla. Minuten senare gjorde samme spelare 2–1.
Degerfors hade behövt en seger med sig till returen i Parma. Nu hade inte Parma några som helst problem att vinna även på sin hemmaplan och säkra avancemang.
Men tisdagen den 14 september 1993 kommer, i mina ögon, för alltid att tillhöra Berger, i tuff konkurrens med Radinovic, även om det till slut var Asprilla som stal huvudrollen.
Jag kan inte tänka mig att det i dag är 30 år sedan DIF:s kvalsuccé på Malta