Jag tror minsann att jag har återtagit skogen. Plötsligt är den där igen, och liksom tar sig in i kroppen och skapar ett behov som ständigt måste fyllas på.
Rötter, stenar, den friska luften, och så mossan som är sådär vansinnigt vacker när solen tar sig in mellan trädgrenarna och lyser upp den där gröna bulliga mattan.
Jag går och går och går. Både samma stigar och nya stigar. För ibland är behovet just att gå på samma.
För några år sen var livet rätt jobbigt och tufft, och av en terapeut fick jag det bästa rådet jag nånsin har fått tror jag. Hon sa “försök att gå ut och gå. Testa skogen.”
Jag protesterade lite, för just då kändes det oftast som att bara gå upp ur sängen var som att bestiga ett berg. Så hur skulle jag helt plötsligt orka börja med skogspromenader?
Men eftersom jag ändå ville visa mig lite “duktig”, eller i alla fall visa att jag tog till mig litegrann av vad hon sa, så tänkte jag att jag får ge det EN chans. Så jag tog bilen till sjön Gryten och började gå på stigarna runt sjön. Jag gick först det kortare varvet. Men snart blev det den längre slingan.
Till slut var det en nästan daglig rutin. Runt, runt, runt. Samma fem kilometer, samma rötter, samma mossa, samma vyer, samma sjö.
Ibland satte jag mig ner på någon av spångarna i trä. Lät tankarna och ibland tårarna strömma.
Jag såg årstiderna växla, från sommar till höst till vinter och slutligen en ny vår.
Skogen blev en viktig del av min läkning den gången. Lika viktig och självklar som att borsta tänderna.
Sen kom annat emellan. Andra aktiviteter, annat jobb, flytt och massa annat.
Men så i våras upptäckte jag en ny skog nära mitt hus. Nya stigar, rötter och porlande bäckar. Och den här gången har jag inte låtit mig nöja med en och samma slinga hela tiden. Nu tar jag olika stigar, ibland andra skogar. Sveafallen, Högbergskärret, Ramshöjden och uddarna vid Degernäs.
Och så för ett par veckor sen, tillbaka till Gryten. Det var längesen sist men så välbekant. Jag märkte hur tankarna började ta tag i sig själva, som om de var inställda på bearbetning just där. Jag slog till och med av ljudboken i öronen för att låta tänkandet ta plats längs stigarna och över spångarna som någon tacksamt nog har gjort en gång av breda träplankor.
Jag är glad att jag har tagit tillbaka skogen, för jag inser nu hur mycket jag behöver den. Ibland för att ta tag i de där tankarna som liksom känns för jobbiga att ta tag i mitt i det vanliga livet. Ibland bara för att andas och ta in lite mera luft i lungorna. Ibland som en kuliss till samtal med en vän.
Ibland bara för att kroppen måste och vill.
Jag tänker fortsätta gå. Låta stegen bli till kilometer och kilometrarna till mil.
Tacksam för stigarna, att jag har dem så nära, och för att jag fattade - igen - att jag verkligen behöver dem.