Det var både filmkännare och glada amatörer som intog Folkets hus under söndagen då Degerfors Filmklubb firade tio år. På vita duken spelade man upp flertalet rullar med, på ett eller annat sätt, lokal anknytning.
För tio år sedan, hösten 2013, myntades Degerfors Filmklubb. Då låg besökssiffran på ett 20-tal personer, i våras var den tio gånger så stor. För att hugfästa minnet av uppstarten arrangerade klubben därför ett jubileumsfirande under söndagen, då man visade fyra kortare filmer och en långfilm.
– Filmklubben är väldigt uppskattad. Film ska ju ses på bio, det är annat än att se på tv, säger Maria Hedman Holmblad, en av medlemmarna i arrangörsgruppen.
– Hit kan man komma ensam utan att känna sig ensam. Det är en gemenskap där man känner varandra och kan diskutera filmerna ihop, inflikar kollegan Stina Borjo.
Sverigepremiär i Degerfors
En av filmerna i söndagens program var konstfilmen ”Det är tänt” av Degerforsbördige Viktor Strand, som också infann sig vid firandet.
– Filmen hade därmed Sverigepremiär i dag, på biograf i varje fall, säger Strand som numera håller till i Stockholm.
Hur kändes det?
– Kul såklart, vördnadsfullt. Jag har vuxit upp och gått i skolan här och att ens egna film visas upp på storbild har väl alltid varit drömmen, speciellt i en så vacker salong som denna, svarar Strand.
Två andra produktioner som visades upp var Börje Eriksson och Eje Johanssons kortfilmer om när ortens stålverk lades ned och en uppföljning om hur samhället och fotbollen därefter tog form.
– Det var fint att se, väldigt berättande filmer. Jag tycker att Degerfors ser sig likt ut, och fotbollen är något som sätter Degerfors på kartan. Existerar man så är det alltid någonting, säger Strand som uppger sig arbeta på en ny kortfilm med premiär i slutet av året.
”För långa filmer”
På plats fanns också Eje Johansson, som är lite av en spindel i filmklubbens nät.
– Det var roligt att se filmerna som jag och Börje Eriksson gjorde på storbild, det verkade som att de togs emot positivt av de i publiken, berättar Johansson.
Väckte det några minnen?
– Ja det gjorde det, jag minns när vi var här nere på stålverket och filmade. Vi visade också en annan film från Degerfors som hade premiär 1980, så det var spännande att se hur våra filmer, som kom ut 2002 och 2012, anknyter till det som skedde 20 år tidigare, svarar han.
Efter att ha fått frågan svarar Johansson att han inte har någon bestämd favoritfilm eller älsklingsregissör, men han tycks däremot ha särskilda preferenser kring hur en film ska vara utformad.
– Jag gillar väldigt mycket blandat, Rocketman som handlar om Elton John är bra. Välgjorda filmer med musik i är alltid bra. Love Actually är en annan film som jag ser återkommande gånger och en riktigt bra Bond-film har jag inget emot, säger Johansson och fortsätter:
– Jag tycker ibland att de gör för långa filmer, en bra historia kan oftast berättas på kortare tid av en skicklig regissör. Filmer som är en och en halvtimme långa är lagom.
Filmklubben tioårsjubilerar med festival: ”Film gör sig häftigare på bio”Oppenheimer — mästerlig långfilm om händelserna som skakade världen