Lasse Åberg har gjort kreativt mångsyssleri till en livsstil.
– Jag har ju ständigt studsat mellan olika skärvor: film, tv, bilder, musik. Det är svårt att ringa in mig!
Men när han i helgen gästar Värmland, då är det konstnären Lasse Åberg som står i fokus. Även om han själv skyggar för själva ordet.
”Folkkär” är ett ord som ständigt återkommer när Lasse Åberg ska beskrivas. Så är han också både Stig-Helmer och Trazan Apansson med hela svenska folket, hans bilder sitter på många väggar i folkhemmet och vem har inte studsat glatt till elektriska bananbandshits som Min Piraya Maja.
Hur är livet som folkkär?
Han skrattar till lite:
– Jag bor i Bålsta och tillbringar min mesta tid där och där är det ingen som lägger märke till mig, så det är rätt behagligt. Och när jag är på museet är jag ju på jobbet, så det är ok.
Popkonsten visade vägen
Åbergs museum öppnade i Bålsta 2002 och där visas serieinspirerad konst, serieoriginal, en stor samling antika Disneyföremål och därtill prylar och bilder från filmerna om Stig-Helmer.
Konsten på museet är till stor del popkonst, som också är en stor inspirationskälla i Lasse Åbergs eget bildskapande.
– Det var popkonsten som gjorde att jag över huvud taget tänkte på att ha någon typ av utställningar, säger han.
När han gick på Konstfack i början av 60-talet mötte han den legendariske konstsamlaren och museimannen Pontus Hultén, som chefade på Moderna museet, där han ställde ut fyra popkonstnärer.
– Jag gick dit och blev väldigt betuttad, säger Lasse Åberg.
Trimmar in barnen
Men det blev ingen spikrak och entydig väg rakt in i konsten för den unge Åberg. Han kom ju in på både film- och tv-spåret. Fortfarande kommer barn fram och hejar på Trazan.
– Nu börjar det tunna ut på barnprogramsidan. De som tittade på programmen är ju medelålders nu, men en del föräldrar ser till att barnprogrammen muterar. De såg programmen själva som barn och nu trimmar de in sina egna barn i det. Så det är ganska många barn som känner igen mig även om jag åldrats. Det är kul att det vandrar vidare, både musiken och programmen, säger han.
Hur är det med konstnären Lasse Åberg då, kommer du i skymundan?
– Jag undviker ordet. Jag har en magisterexamen i grafisk formgivning och det är ju inte riktigt konst, utan mer ett brukshantverk, säger han.
Men konstaterar också:
– Jag tror jag är inne på min 317:e litografiska upplaga och det är mycket! Jag börjar närma mig storheter som Liljefors och Zorn, ler han.
Och om bildskaparen Lasse Åberg nu inte kallar sig själv konstnär, vad ska då hans verk kallas? Jo, han har klurat ut det också:
– Jag kallar det visuella hyss och grafiska spratt. Jag försöker roa mig själv genom att twista till bilderna. Jag får idéer jag vill pröva grafiskt och jag gillar att teckna.
Det är en ynnest att kunna jobba på mitt sätt tycker jag. Det hinner aldrig bli rutin. På det sättet lever jag ett privilegierat liv.
Tecknandet ger honom också avslappning:
– Jag tar fram pennor, sätter på bra musik och så sitter jag där och tecknar.
Vad blir det för musik?
– Jag är allätare. Just nu lyssnar jag på P3 för att höra vad ungarna lyssnar på. Annars är det allt från jazz till klassiskt, men inte techno och inte hiphop, så långt har jag inte sträckt mig.
Ser Sverige via bilderna
Nu gästar han Hammarö art gallery för att visa sina bilder. Han är på plats under lördagens vernissage.
Hans tidigare Värmlandsresor innefattar både museet Kvarnen i Filipstad och Bovilgården i Torsby.
– Det är ett kul sätt att se Sverige på. Jag hade sannolikt inte kommit till Filipstad om det inte varit för att ställa ut. Jag har varit i Torsby också och i Munkfors.
I Munkfors fick han ta emot Fridolf Rhudin-priset – och förärades en kostym.
”Har tappat fart lite”
Om det blir något Värmlandsbesök av musikern Lasse Åberg framöver återstår att se.
Bandkompisen Banarne, alias Klasse Möllberg, utsågs i somras till Filipstadsambassadör och har halvlovat ett bandbesök i den lilla Bergslagsstaden.
– Det är bara en spelning på gång nästa år, det har tappat fart lite, hävdar Lasse Åberg, men säger i vart fall inte tvärnej.
Bok om ett spretigt liv
Helt säkert är däremot att det om bara någon vecka kommer en bok om och av Lasse Åberg – en bok som inte är memoarer.
– Jag kallar den självbildografi. Den heter överraskande nog ”Lasse Åberg - samlade fragment ur ett spretigt liv”.
Titeln är inspirerad av en dikt av Werner Aspenström som han tycker liknar hans eget liv. Frågan ”Yrke?” besvaras av poeten med textraden ”Fragmenterare. En person anställd av sig själv med ansvar för skärvor.”
Är det så ditt liv ser ut, tycker du?
– Ja, jag har ju ständigt studsat mellan olika skärvor: film, tv, bilder, musik. Det har blivit många hopp hit och dit. Jag brukar säga som man säger i näringslivet att jag har en luddig yrkesprofil. Det är svårt att ringa in mig!
Och det har ju gått bra ändå.
– Det är en ynnest att kunna jobba på mitt sätt tycker jag. Det hinner aldrig bli rutin. På det sättet lever jag ett privilegierat liv.
Att hoppen mellan skärvorna skapar vänliga svallvågor av folklig kärlek tar han med ro. ”Jag gör ju grejer för att kommunicera”, säger han och skickar ut en ny underfundighet om sitt liv med konsten:
– Jag har ett konstnärligt problem. Folk förstår mig!