I februari 2020 bytte Julia Sundby af Robson, 34, liv. Konstnären flyttade då från Stockholms innerstad till den värmländska landsbygden. Närmare bestämt Krontorps gård utanför Kristinehamn.
– Värmlänningar är väldigt trevliga och har väldigt mycket humor, säger hon.
Utanför ett rött trähus med vita knutar står Julia och vinkar. Det är i Rättarbostaden vi ska vara. För länge sedan var det förmannen till jordbrukets hem. Nu är ena delen av huset en lägenhet som hyrs ut och andra delen en lägenhet som tjänar som Julias ateljé.
På nedre plan finns ett kök och två rum. Trappen leder upp till övervåningen och en hall och ett stort rum med fint ljusinsläpp.
– Först så var jag där ute i hallen, men det blev bättre och större att vara här inne, säger hon.
Väggarna pryds av målningar. En blandning av kroki av kvinnokroppen och abstrakta målningar där djur och natur möter fantasi i klara färger.
– Det är abstrakt och figurativt, beskriver hon.
Men vi backar bandet något. Innan Julia flyttade till Kristinehamn bodde hon med sin man Johan Sundby i Stockholm. Där är hon uppvuxen, i innerstan. Hennes mamma är psykolog och hennes pappa var reklamare och även han en konstnärssjäl. Det var hennes pappa som fick in henne i konstens värld.
– Både han och mamma har uppmuntrat min konst, men särskilt pappa, säger hon.
Julia träffade Johan när de båda pluggade i Uppsala. Det var via gemensamma vänner på en fest i november 2011. Då var hon 22 år gammal och Johan 24.
– Jag har en magister i konstvetenskap, säger hon.
Att Johan skulle flytta tillbaka till Värmland så småningom var relativt självklart. Eftersom han inte har några syskon var det givet att han skulle ta över verksamheten på Krontorps gård efter hans pappa Christian Sundby.
– Johan är jägmästare och älskar skog, natur och djur. Så vi har varit här mycket. Han älskar att vara här, det är hans rätta element. Så jag visste att det skulle ske, säger hon.
Hon lyser upp när hon pratar om det. Första gången hon kom till Krontorp var påsken 2012.
– Jag blev hänförd över hur oroligt vackert det är här. Ju mer jag var här blev jag lite beroende av naturen, även jag som är asfaltsbarn i grunden. Naturen har verkligen en helande kraft, säger hon.
Åren innan flytten var Julias liv präglat av konsten och hennes pappas sjukdom. Han dog 2013.
– Pappa var sjuk under tiden som jag tog min magisterexamen. I samband med det kände jag ”vad ska jag göra med mitt liv” så jag hade en utställning till hans ära efter att han dog. Han uppmuntrade alltid min konst.
Under en period levde Julia på sin konst. Hon gick också en kurs på ett halvår, en curatorutbilding. Samtidigt så hade hon utställningar på olika ställen i Stockholm och egna ateljéer.
– Jag skaffade en ateljé i en gammal biosalong på Kungsholmen och så jobbade jag extra på Bukowskis, ett auktionsverk, och även ett galleri i Stockholm. Jag tyckte det var jättekul att ha en konstutställning.
Då träffade hon en mentor som blev som hennes konstnärliga handledare. Efter en tid fick hon en ny ateljé i Bromma. Efter det hade hon två utställningar till i Gamla stan och på Östermalm.
– Sen kände jag att det var lite tufft ekonomiskt att klara sig som konstnär. Så då började jag jobba extra först på ett modeföretag. Sen gick det upp till heltid och då tappade jag konsten lite.
Modeföretaget var Odd Molly och Hunhydory. Då bodde paret på Norrmalm i Stockholm. 2019 blev Julia gravid och i den vevan flyttade Johan i förväg till Värmland.
Det slumpade sig så att Julia flyttade efter Johan till Krontorp i februari 2020, så precis när pandemin lamslog Sverige. Tanken var att familjen skulle prova att bo på Krontorp för att se hur det kändes. Då jobbade hon på distans på modeföretaget och var bland annat ansvarig för produktionsledningen.
Därmed inleddes en ny och intensiv tid. Familjen skaffade en hundvalp och sedan föddes första sonen Rutger och ett och ett halvt år senare kom lille Nikolai.
Julia hade en oro inför att flytta hit, och det var den sociala biten. I Stockholm träffade hon vänner dagligen och hon var rädd att det skulle bli isolerat att bo på landet. Men, så har det inte blivit.
– Jag tycker att det har gått väldigt bra. Värmlänningar generellt är väldigt trevliga och har mycket humor. Det är ett lugnare tempo här, vilket är väldigt skönt. Jag har fått vänner via gymmet inne i Kristinehamn och några här i bygden. Samtidigt håller jag mycket kontakt med mina vänner i Stockholm och de hälsar på, säger hon.
Barnen är nu 3 år och 1,5 år och går på förskola i Bäckhammar. Det innebär att Julia har fått möjlighet att gå in i en ny fas där hennes konst har fått ta mer plats.
Rättarbostaden ligger väldigt nära flygeln där familjen bor, men den syns inte från ateljén. Så när Julia går dit går hon till jobbet. Det gör att det är lättare att hålla fokus. Sedan terminsstarten har hon påbörjat en konstutbildning via Falkenbergs konstskola. Utbildningen är under ett år.
– Utbildningen breddar mitt kunnande inom olika tekniker, säger hon.
Efter att barnen lämnats på förskolan går Julia till ateljén. Ofta har hon föreläsningar digitalt, eftersom hela utbildningen är på distans, och så gör hon uppgifterna för dagen.
– Och så försöker jag ta en skogspromenad för att få lite paus och inspiration, säger hon.
På staffliet står en tavla under produktion. Bredvid staffliet har Julia ställt en stol där färger trängs med mossa och kottar. Hennes vision är att gå över mer och mer till att leva på konsten igen.
Genom åren har hon både sålt egna tavlor och gjort uppdrag åt kunder. I fönstret står två vinflaskor som hon gjort etiketterna till, exempelvis. Hon är även aktiv på Instagram under namnet @juliaskonst.
– Jag gillar matlagning och bakning också så jag har tagit fram recept för matföretag, säger hon.
Hon behåller sin stil när hon jobbar för uppdrag, men känslan är en annan när hon målar för sin egen skull. När hennes pappa dog fann hon en frid i målandet.
– Jag fick lite ro och kunde förlora mig själv i måleriets värld. När jag målar försvinner tid och rum och jag känner ett inre lugn. Jag har kanske en idé när jag börjar måla men när börjar kan det bli något helt annat.
På Krontorps gård finns det mycket att ägna sig åt. De har några hyresbostäder som Julia har börjat ta hand om. Hon ser bara fördelar med att deras söner får växa upp här.
– Jag har inte en tanke på att flytta. Pojkarna älskar att bo här och min äldsta son är besatt av traktorer. Det är bra att växa upp här, säger hon.