Varför är det så att alla hjärnspöken kommer och bankar på vid läggdags?
Är det bara jag som har det så?
Ifrågasätter hela min existens och saker jag sagt för sisådär kanske 10 år sedan eller på gårdagens möte? Eller varför skrattade jag sådär orimligt högt på mataffären häromdagen? Varför drar jag det pinsammaste ögonblicket i hela mitt liv i en krönika på fredagar i en lokal tidning? Varför skrev jag så? Varför gjorde jag så?!
Jag funderar på om jag verkligen är en bra mamma? Hur blev jag ens en mamma? Klarar jag av att vara mamma?
Det är precis som att min hjärna är inställd på det när jag går och lägger mig.
Det är som den säger till mig ”nu ska vi dyka ner i allt som du någonsin gjort och så ska vi bolla det lite”.
Att bolla med sig själv är inte fördelaktigt alla gånger. Saker och ting behöver komma ut.
Min man blir lika förvånad varje gång när jag rullar över till hans sida och säger förlåt.
”Förlåt för vad?” Frågar han?
”- Jo men för det där jag sa förra hösten om att jag tyckte att du inte hade gjort tillräckligt här hemma.”
Eller den där gången jag fick brytet för att det var fel dressing på min sallad eller den där gången jag spontant kramade min kollega som stod som en frusen pelare och funderade på vad jag gjorde.
Inte så jag ångrar mina saker jag gjort eller sagt men de kräver sin marinering tycker min hjärna och då blir det väldigt mycket konstigheter i tankarna.
Pratar jag för mycket? VARFÖR pratar jag så mycket? Behöver jag prata så mycket? Skrattar jag för högt? Sa jag verkligen så?
Jag tror ni förstår hur hjärnan drar igång där i mörkret när jag lagt huvudet på kudden.
Min man säger att det är självutveckling eller att jag reflekterar. Saken är den att jag kan reflektera sönder. Är det bara jag eller är det ni andra också?
Snälla, säg att det är ni också?
Eller går ni aldrig runt och funderar vad fan ni sysslar med ibland?
Ja hjärnspöken kommer och går och jag tänker att jag får låta dem bestå.
Altanen här hemma är stängd och sommaren har nog dragit sin sista suck.
Hösten gör intåg och färgerna på träden skiftar.
Förut var hösten bara en startsträcka till en mörkare tid men nu har jag landat i att den kommer med mycket fantastiskt också. Jag har ändrat mindset kring årstiden och på så sätt har den blivit lättare att acceptera.
Tänk vad hjärnan kan spela oss ett spratt. Det är det där med hjärnspöken alltså.
Under alla mina tre graviditeter har jag mått som sämst på hösten, hängt med huvudet över toaletten och kämpat med att få behålla maten.
Det är nog därför jag inte tyckt det varit så härligt. Men nu ser jag det med andra ögon och tycker nog den är allt bra fantastisk.
Så jag jobbar med hjärnspökena som kommer, även de på natten.
För även om jag går igenom mina 10 pinsammaste tillfällen i livet där i kvällsmörkret så kan jag inte ändra på att det skett och det får jag också bjuda på.
Så hjärnspöken kan komma, jag tar er allihop!