Hoppa till huvudinnehållet

”Ettårskalas för Tidöavtalet men ingen anledning att fira”

Publicerad:
Foto: Fredrik Sandberg/TT

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Tidöavtalet firade i helgen ett år. Men i stället för ett storstilat firande för att uppmärksamma regeringens framgångar kan man konstatera att listan på misslyckanden blir allt längre, och förtroendet för regeringens partier, för att inte tala om förtroendet för statsministern själv, ligger kvar på låga nivåer.

Regeringens förda klimatpolitik har granskats av bland annat organisationen Greenpeace och regeringens första år får överväldigande rött ljus. Det mesta går bakåt, satsningar är fortfarande besparingar. Det är på inget sätt ny kritik, regeringens förda klimatpolitik, eller frånvaron av den, har varit ett av de främsta politikområden de fått kritik för.

Nu har gått så långt att klimatministern slutat svara på frågor. Tidningen Aktuell Hållbarhet har uppmärksammat hur Romina Pourmokhtari (L) under ett års tid undvikit en intervju, en intervju som alla andra svenska klimatministrar ställt upp på. Det visar sig att det inte bara är för Aktuell Hållbarhet hon undviker frågor, snarare har det satts i system att undvika svara på klimatjournalisternas frågor.

Men regeringens misslyckanden handlar om långt fler områden är bara klimatet.

Priset på en falukorvsring har under året fortsatt stiga i pris, liksom räntorna, bränslepriserna, bussbiljetterna, hyran, med mera, med mera.

Det är inte bara Tidöavtalet som ”firat” ett år, strax innan har även Ebba Buschs falukorv haft ettårsjubileum. Den milt rökta korven i sitt syntetiska, knallröda skinn som det viftats med i både tid och otid, som i valrörelsen skulle symbolisera allt som var bra med Sverige och dåligt med Magdalena Andersson, har slagit bakut. Nu har hånskrattet fastnat i halsen.

Men ett års politik, fastslagen av dagens regeringspartier och Sverigedemokraterna i en slottsöverenskommelse, har långt allvarligare konsekvenser än dyrare levnadskostnader.

Samarbetet med Sverigedemokraterna har fått Sverige att betala ett högt pris. Terrorhotnivån har höjts, inte minst på grund av de sverigedemokratiska företrädarnas häcklande mot världens muslimska befolkning.

Religiös fanatism hör inte hemma i demokratier och kan aldrig legitimeras, men man behöver inte sticka skallen i ett getingbo med flit. Nu har SD-politikernas rasism skapat osäkerhet för svenskar utomlands, svenska konsulat utomlands har utrymts av säkerhetsskäl och här hemma har terrorhotnivån har höjts.

Och den partipolitiskt breda samsynen för ett Natomedlemskap har slängs under bussen – ett medlemskap är fortfarande långt borta och kommer förmodligen vara det så länge regeringen agerar nickedockor åt Sverigedemokraterna.

Det senaste året har Sverige blivit fattigare och farligare. Det utbredda, och allt mer hänsynslösa gängvåldet har visserligen ett ”ärvt” problem; många regeringar har lovat hårdare tag. Men det är ett faktum att våldet eskalerat under Tidöpartiernas år vid makten.

Det är också ett faktum att en klar majoritet av de propositioner som lagts fram i justitieutskottet under förra riksmötesperioden, 2022/2023, har socialdemokratisk avsändare. Så många som 15 av totalt 17 stycken om man ska vara nogräknad.

Det saknas ambition, vilja, förtroende och politisk styrning att vrida Sverige tillbaka på rätt kurs. Om det här är Tidöavtalets första år, vågar man föreställa sig var Sverige befinner sig om tre år till?

Linda Westerlind, politisk redaktör Folkbladet

Artikeltaggar

Ebba BuschGreenpeaceLinda WesterlindMagdalena AnderssonPolitikRomina PourmokhtariSverigedemokraterna