Hoppa till huvudinnehållet

”Därför borde hela Sverige göra som Västerbotten”

Publicerad:
Arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) är partiledare för Liberalerna.
Arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) är partiledare för Liberalerna. Foto: Lars Schröder

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Johan Pehrson, arbetsmarknadsminister, önskar nog att hela Sverige var som Västerbotten. Västerbotten har Sveriges lägsta arbetslöshet. Söderut ser det betydligt sämre ut. För Skåne och Södermanland, där arbetslösheten är högst, räcker det dock inte. Johan Pehrson önskar med hela sitt hjärta att de var mer som Västerbotten. Han måste lyssna och lära. Vad har gjort Västerbotten bäst i Sverige?

Kanske borde Johan Pehrson tala annorlunda om nyindustrialiseringen. Mer morot, mindre piska. Han har tidigare talat om tvång för att få arbetslösa människor i hela Sverige att flytta dit jobben finns, inte sällan norrut. I spåret av den nya industrialiseringen kan mängder av jobb uppstå, och inte bara industrijobb utan allt som behövs när en region växer. Det finns stora möjligheter att få fler i arbete. Men då måste man också se till att människor uppfattar det som jobb och chanser värda att flytta för. Här finns lite att önska i Johan Pehrsons pisk-politik.

Kommunal i Umeå har valt en annan väg. De försvarar bra jobb med dräglig lön. Deras krav är enkelt: de anställda ska ha minst lika mycket i lön som regeringen numera kräver för arbetskraftsinvandrare. Gränsen, på 27 360 kr i månaden, är ju den summa som regeringen själv sagt är en rimlig nivå för att kunna leva i Sverige idag. Då kan ju inte ingångslönerna vara lägre än så. Om arbetskraftsinvandrare inte ska få jobba för mindre än det, varför ska då svenskar göra det? Om allt under den summan är lönedumpning och utnyttjande, kan det självklart inte tolereras på svensk arbetsmarknad.

Kommunal menar också att man skulle kunna spara in pengar på dyr hyrpersonal om man höjde lönerna och lockade fler till jobben. Att förlita sig på hyrpersonal är omständligt och försvårar personalens delaktighet, men har varit ett måste för att lösa bemanningen. Målet måste vara en arbetsmarknad som varken är beroende av hyrpersonal eller underbetalda arbetare.

Nu har ju regeringen själv sagt att allt under 27 360 i månaden inte är en tillräckligt god försörjning. Om inte arbetskraftsinvandrare ska få jobba för mindre summor än så, varför ska då skåningar få det? I Västerbotten ska det vara ordning och reda på arbetsmarknaden, och Johan Pehrson borde vara tacksam att Kommunal ser till att det finns morötter i Umeå, när han själv bara använder piska.

Så bra jobb med bra löner är viktigt. Men med nuvarande arbetsmarknadsminister måste man ifrågasätta om han överhuvudtaget vill ha låg arbetslöshet. Det kan låta som en självklarhet, att alla som kan jobba ska jobba, men Johan Pehrson verkar inte lika säker.

Eftersom regeringen inte fullt ut kompenserar kommuner och regioner för inflationen, tvingas de spara in på välfärden. Detta trots att det skulle behövas mer personal och att Sverige har en arbetslöshet på 7 procent. Det är dåligt för dem som brukar välfärden, och dåligt för dem som arbetar i den, och det är dåligt för svensk ekonomi.

Men varför kan inte regeringen kompensera kommunerna och regionerna i inflationskrisen, istället för att sätta dem på svältkur? I senaste SVT Agenda menade Johan Pehrson att kompensation till regioner och kommuner skulle vara att kasta ved på inflationsbrasan. Det är ett mastigt uttalade. Att det är svenska arbetstagare som ska fortsätta stå tillbaka för att få bukt på inflationen är svårsmält. Varför är det just välfärden och jobben som ska offras? Varför inte bankernas och de stora matkedjornas övervinster, RUT-avdraget eller skattesänkningarna?

Inflationen är framförallt en importerad prischock, en följd av höga energipriser. Och inflationen sjunker, om än inte lika snabbt som man kan önska. I den mån den har fått fäste i svensk ekonomi, handlar det mer om företagens övervinster än om att arbetstagare har det för fett. Riksbanken har redan valt en inflationsbekämpning med räntehöjningar som slår hårt mot vanliga hushåll. Reallönerna har sjunkit och kommer behöva år för att återhämta sig.

Svenska löntagare har redan tagit en stor del av smällen. De borde åtminstone kunna förvänta sig att man kan lita på välfärden, att man har ett jobb att gå till, och att man tjänar tillräckligt. Annars kommer hela Sverige aldrig bli lika bra som Västerbotten.

Stina Pettersson, ledarskribent Folkbladet

Artikeltaggar

ArbeteArbetslöshetInflationJohan PehrsonKommunalLönerPolitikRiksbankenSVTSödermanlandUmeåVästerbotten