Hoppa till huvudinnehållet

Dö’städing & separationsångest

Publicerad:
Genrebild för sortering
Genrebild för sortering Foto: Johan Eklöf

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Två ord som egentligen är varandras motsats men som ändå har mycket gemensamt.

Men om man börjar med det första ordet i rubriken så är det ju så, när man väl har bestämt sig för att rensa upp i förråden och är någorlunda till åren kommen så kallas det numera att man dö’städar för kommande generationers skull. Det vill säga, man gör sig av med onödiga pryttlar.

Kastar, säljer, skrotar, eller rent av skänker till hednamissionen.

Men när man som sagt väl bestämt sig för dödstädningen så kan man vara säker på att ord nummer två i rubriken dyker upp. Nämmeligen separationsångesten.

För det är ju så, att aldrig har väl ett par utgångna skor varit så sköna, en maläten tröja varit så gosig, ett par strumpor med sviktande resår så lätta att dra på som när det är dags att säga tack å adjö till ägodelarna.

Och för den som sedan länge levt med övertygelsen att det inte finns någon ’’bortre gräns för bra att ha’’, kan livet bli ett litet helvete när 50 procent i ett äktenskap slutligen övertygat resterande procent att lätta lite på högarna som annars kommer att bli arvingars oönskade kvarlåtenskap.

Men hur många gånger, handen på hjärtat nu, har det inte hänt att just den prylen man gjort sig av med - i och för sig rostangripen till oigenkännlighet - varit just den makapären man hade haft användning för veckan därpå.

Och för att ersätta förlusten har den före detta innehavaren tvingats att gå till bygghandeln och införskaffa en ny för ett svidande antal hundralappar. Sån’t gör ont eftersom man med en dåres övertygelse visste att den dag skulle infalla när tingesten skulle komma till användning.

För egen del går jag just nu en match med mig själv angående min Buffet Crampon BC 20. Som jag umgåtts med se’n mitten av 60-talet men som jag nu kan tänka mig att överlåta vårdnaden av till någon yngre behövande. Men det är en parentes i sammanhanget.

Men tillbaka till det där med att döstäda och kasta och det är ju trots allt ett relativt nytt påfund. Förr i tia lagade man och sparade på det mesta.

Av en slump så har bouppteckningen efter min morfars mor från den 12 augusti 1902 hamnat i min ägo och där utelämnas inte en pryl.

En makalös dokumentation över att man vid den tiden inte döstädade eller separerade sig från saker i onödan. Då, när allt av värde hade ett värde.

I bouppteckningen finns det mesta upptaget och med snirklig skrift nedskrifvet.

Från spett, järnskrot, björkbräder och kreatur till en sopskyffel, en karaffin och tre par strumpor.

Samt till ett värde av 50 riksdaler växande gröda. Allt som allt 237 olika poster.

Och se där, med samma snirkliga stil finns också under rubriken ’’Koppar och mässing’’ uppräknat kittlar, kokare, bunkar, burkar samt grytor.

Bruksföremål, oersättliga för torpinnevånarnas välbefinnande men också tungjobbade och helt beroende av den kringvandrande kittelflickarens (förtennarens) förmåga att förtenna pottornas inre regioner. Och på så sätt göra dom användbara för kokning av potäter och potatiskôrv. Att laga mat på rena kopparen var ju förenat med livsfara. Något som det i och för sig också kunde vara om inte kittelflickaren visste vad han höll på med och på så sätt undvek att blyförgifta hushållets familj.

Men i alla fall, torpets alla kopparkokare och dito grytor hade tjänat ut när aluminiumprodukterna gjorde sitt intåg.

Å dä lär ha vart en glädjens da när tôrpets nästkommande generation, mä mi mormor i spetsen, tog mä sej sinne flecker å di förhatlige kôpperbunkera långt ut i skogen å begravde dôm djupt unner en gammel kôlbôtten. Å så läste ho visst litte övver dôm.

– Där kan ni, erat sattyg, ligge i evärdeli ti’ å ingen kommer nônsin å sakne äller hitte er.

Dä mi mormor tog sej före mä då kanske en eventuellt skulle ha kunna kalla döstäding men ja tror inte att ole va påkômme ve den tia. Däremot kan en nog slô sej i backen på att ho inte anfäktades av minsta slag uttå separationsångest när ho å hennes döttrer grävde ner svunna tiders kôpperbonker. Djupt unner en kôlbôtten, långt, långt ute i skogen.

Artikeltaggar

Mänskligt