De omtalade småbarnsåren. Sömnbrist, kampen om ett jämställt föräldraskap och kriget för att inte tappa bort kärleken två människor emellan längst vägen.
Redan innan vår son Elmer kom för drygt två år sedan hade många höjt ett varningens finger om de relationsdödande småbarnsåren.
Jag förstår poängen nu. De här två åren har varit allt annat än en dans på rosor. Det har kunnat gå dagar utan att jag och Andreas lagt märket åt varandra. Instinkten har bara legat på att överleva.
Missförstå mig inte, att bli förälder är det bästa som hänt oss (jag talar för Andreas också), och Elmer skänker oss en livsglädje vi inte hade kunnat uppnå utan honom. Men många dagar har också varit otroligt tuffa. Jag skulle ljuga om jag sa annat.
När vi kom hem från BB, en nykläckt liten familjemedlem rikare, genomgick vi en omställning (minst sagt). Tillsammans skulle vi klara av att uppfostra den där lilla personen, utan några som helst tidigare erfarenheter.
Där och då ingick vi en pakt. ”Vad som än händer får vi inte gå skilda vägar innan Elmer fyllt två år”. En handskakning och vi var överens. Vi vandrade in i det nya livet med ett gemensamt mål: att hålla ihop.
Den första tiden kan liknas med ett jobb där man skiftar. Andreas och jag var anställda och Elmer vår arbetsgivare. Dagarna avlöste varandra och efter ett tag gick allt på rutin. Vi höll oss flytande över ytan och växte sakta in i rollen som föräldrar.
Nu har de där två åren rusat förbi, och en fördömd klyscha är att tiden går fort när man får barn. Men snälla, är det någon klyscha som är sann så är det väl ändå den?
För en ögonblinkning senare står vi här med den roligaste tvååring jag träffat. Han som nyss var alldeles ny springer nu runt och håller låda från morgon till kväll.
Elmer har inte bara lärt oss det mesta om livet, han har även gett oss en större förståelse för varandra. Det räcker nu att jag och Andreas byter några blickar så förstår vi varandra. Inga ord behöver uttalas, vi kan läsa av varandra som varsin öppen bok.
Så: high five älskling! Vi klarade det. Med bravur dessutom.
Nu vet vi, allt löser sig till slut.